Han har aldrig fotograferats, hans plagg bär en helt blank etikett, och hans design utmanade allt vi visste om mode. Agnes Braunerhielm tecknar porträttet av en mytomspunnen designer. Och hans arv.

MARTIN MARGIELA

Det är 1989 – På modeveckan i Paris har Chanel just presenterat en kollektion bestående av färgglada minikjolar, matchande bredaxlade jackor och massor med bling. Modepubliken har, som vanligt, jublat. Samma modepublik befinner sig under samma vecka långt utanför Paris glamorösa och rika stadskärna. De har irrat i väg minst en kilometer från närmsta metro och endast en liten handritad karta leder vägen. Det är oktober, det är kallt, och det finns inga taxibilar. Alla letar efter modevisningen signerad Paris hetaste namn just nu: den unge belgiske designern Martin Margiela.

Visningen ska äga rum utomhus, på en betonghård grafittifylld plan som ska föreställa en lekpark har 500 trästolar ställts upp för inbjudna och för allmänhet. Ingen har någonsin sett på maken under en modevecka i Paris, det här är långt från visningarna på eleganta Louvren. Besökare har vittnat om en tung förväntan och spänning som ligger i luften. Martin Margiela ska tydligen vara något speciellt. Besökarna blir serverade rött vin ur en plastmugg – detta kommer senare att känneteckna alla framtida Margielavisningar. Någonstans i publiken sitter en ung Raf Simons, i dag chefsdesigner på Calvin Klein. Han ska komma att bli så pass tagen av det han upplever den här kvällen, att han bestämmer sig där och då för att bli modedesigner. Men inget av detta vet någon ännu. Ingen vet heller att Martin Margiela med modevisningen denna kväll inleder en tjugo år lång karriär i Paris, där han kommer att vända uppochner på innebörden av mode, och bli tidens mest inflytelserike designer.

6. AW2010_Backstage

”Backstage AW 2010,”

Så börjar visningen. Musiken vrids upp, tjattret tystnar, och ur ett tält kliver en modell i tovigt hår och kladdig mascara, iklädd en lång vit klänning i återvunnet tyg med en cape gjord av cellofan. Nästa har en topp konstruerad av plastpåsar och tejp. Vidare kommer modeller iklädda skräddade plagg av papier-mâché och koppar, jackor av vinyl eller kavajer som får extraknäcka som kjolar, virade runt modellernas kroppar. Trasiga porslinstallrikar har varsamt satts samman till skjortor. Barnen som samlats runt visningen och lekplatsen ropar av förtjusning och förskräckelse. Kläder av plastpåsar? Gamla tyger? Nya plagg som ser använda ut? Ingen i modevärlden har gjort något liknande. Som med ett trollslag ter sig 80-talets överflöd besegrat, uråldrigt, démodé. Det här blev starten för 90-talet. Och precis så blir det. Det ska komma att bli modets postmodernistiska, till och med intellektuella, era. Och Martin Margiela är den som sätter allt i rullning.

Spola fram till nutid. Sedan visningen i den ruffa lekparken har det hänt mycket. I slutet av 80-talet grundar Martin Margiela sitt modehus i Paris, Maison MartinMargiela, tillsammans med affärskompanjonen Jenny Meirens. Husets märkliga förhållningssätt till mode gör snabbt Maison Martin Margiela till ett namn på allas läppar. Margiela kallas modets första riktiga konceptualist och dekonstruktivist. I stället för det vanliga – chic, inne eller ute, trender och modeflugor – är han mer intresserad av plaggens form, material, struktur, historia och teknik i förhållande till kroppen. I kontrast mot det kommersiella 80-talet med sina paljettröjor och poweraxlar plockar Margiela upp okonventionella material, som plastpåsar eller möbeltyger, och gamla använda plagg och syr om till nya. Vårkollektionen 1991 består nästan uteslutande av recyclade plagg: en hög gamla jeans blir en elegant kappa. Gamla balklänningar från 50-talet färgas grå och sys ihop till livstycken som bärs till trasiga jeans – något som cementerar grunden för 90-talets grungestil.

Ett till exempel på Margielas udda formspråk är 1998 när han skapar en kollektion helt bestående av platta plagg. När kavajer, skjortor, långklänningar och byxor hänger på en galge ser plaggen ut att vara helt tvådimensionella som ett papper. Det är först när de träs på kroppen som den tredje dimensionen tillkommer. Kollektionen presenterades dessutom på ett rätt makalöst sätt – Margiela lät tillverka 18 marionettdockor i mänsklig storlek som fick agera stand-ins för modellerna under visningen. Två professionella marionettmästare togs in, som lät dockorna traska ner längs catwalken som om de vore riktiga modeller. Snacka om en kommentar till modesystemets löpande-band-tendenser!

5. SS2009_Backstage

”Backstage 2009.”

En säsong senare, 1999, baserade Margiela hela sin kollektion på Barbie och Kens gardeob. ( Margiela må vara en dekonstruvistisk avantgardist, men han har också ett sinne för humor.) Dockornas klädsel förstorades upp i exakta proportioner till mänsklig storlek. Plaggen pryddes med enorma dragkedjor och knappar och gigantiska knapphål, och modellerna på visningen bar en dockaktig löslugg. En annan gång lät Margiela modellerna (som fram till 2006 alltid var streetcastade, vanliga kvinnor) gå genom röd färg innan de steg ut på visningen, där catwalken var belagd med ett vitt tyg. Tyget, därefter fullt med fotavtryck av Margielas klassiska ”tabi”-skor med kluven tå, användes senare till plagg i nästa kollektion.

Det är denna lek med kropp och konstruktion av ett plagg som ständigt kännetecknar Margielas mode. Det har gjort honom till också en designernas designer, där modeskaparna låter Margielas visningar långsamt sjunka in och några säsonger senare syns plötsligt hans influens i modet. Ett färskt exempel är de hudfärgade breda axelvaddar som Margiela använde sig av i sina kollektioner 2007 och 2008. Det tog två säsonger så var spetsiga axlar allt vi ville klä oss i. För att inte nämna kavajen, ett tidigt signum för Martin Margiela. Hur har kavajen gått från att vara formell klädsel till ett perfekt varje-dag-plagg för dagens unga kvinnor? Nog har vi Margiela att tacka för den utvecklingen: I slutet av 80-talet – när axelvaddarna varit stora som minde knähundar – lanserade han sin mjukt rundaxlade, smala kavaj. Sommaren 1997 gjorde han om utsidan på signaturkavajen till en herrkavaj med maskulint skrädderi utåt. Medan insidan, det som sitter mot kroppen, var utfört med feminina snitt som en damkavaj. Ärmarna rycktes sedan loss och i axelsömmen uppenbarade sig det fantastiska skrädderiet där maskulint och feminint möttes. På ett magnifikt sätt låter Margiela bäraren ta del av processen när han skapar mode.

Men vem är denne Martin Margiela då, egentligen? Faktum är att få kan ge svar på den frågan. Knappt någon inom modevärlden har faktiskt ens träffat honom, eller kan bekräfta att han över huvud taget existerar. Martin Margiela är ett enigma, en designer som aldrig låtit sig fotograferas, aldrig gett en personlig intervju, och aldrig bockat under finalen av sina visningar. I modevärlden är det bara en handfull personer som vet hur han ser ut. Margielas notoriskt skygga sätt har till och med satt i gång spekulationer om att han ens finns till. Jo då, intygar vänner, det gör han.

Tabi

”De omtalade Tabi-bootsen.”

Hans skygga sätt har så klart gjort honom till en mytomspunnen figur, och den lilla information som finns om honom är väl spridd. Martin Margiela föddes i Belgien. År 1980, när han var 23, tog han examen från Antwerpens berömda modeskola. Margiela gick ut skolan tillsammans med det kända modekollektivet Antwerpen Six, där bland andra Ann Demeulemeester och Dries van Noten ingår, och ansågs länge vara den inofficielle sjunde medlemmen. Om Paris står för glamouren inom mode, Milano för det sexiga och London det unga och kreativa, skulle vid den här tiden Antwerpen bryta ny mark som den intellektuella och utmanande modestaden. Men medan de andra modeskaparna ur Antwerpen-kollektivet stannade i Belgien lämnade Martin Margiela snabbt sitt hemland. Han hade siktet inställt på Paris. Efter att ha frilansat ett tag som stylist fördes han 1985 samman med Jean-Paul Gaultier, vid den tiden Paris största nya modenamn och Frankrikes egen enfant terrible. Gaultiers person var lika känd som hans notoriskt provokativa design. Margiela bad genast Gaultier om tjänsten att bli hans assistent. Gaultier avböjde, han tyckte att Margiela var alldeles för överkvalificerad, alldeles för duktig, ”han var redan då en stjärna”, som Gaultier beskrivit det i efterhand. Men till slut gav han med sig och Margiela stannade hos Gaultier i nästan tre år. Här fick Martin Margiela ovärderlig kunskap i modeskapande. Gaultier, som blivit upplärd av Pierre Cardin som i sin tur jobbat som Christian Diors ateljéchef under 50-talet, besitter en ovärderlig talang för skärning och konstruktion av plagg. En kunskap som nu överfördes på Martin Margiela. Han kom att bli inte bara en mästare på rekonstruktion och modeförvandling, utan samtidigt en fantastisk skräddare.

Martin Margiela

Och kanske var det på grund av Gaultiers stjärnstatus, där han själv syntes i sina egna modekampanjer och reklamfilmer, som Margielas tankar om total anonymitet tog form. Inte bara har han aldrig låtit sig fotograferas, han har heller aldrig skrivit sitt namn i sina plagg. I stället sitter där en stor vit, tom lapp. (Påsydd med fyra stora vita stygn blir Margielas design emellertid igenkännbar på bärarens rygg – för den som vet.) Och kliver du in i en Margielabutik så är allt – golv, väggar, tak, möbler – målat i samma vita färg. Alla de anställda på Margielas företag bär också samma vita skräddarrock, likt ett kollektiv. Att gå in i en av Margielas butiker är helt enkelt ingen insmickrande upplevelse. Det finns inget med vare sig plaggen eller miljön som skriker ”köp mig!” eller ”se på mig!”. Den vita, ofta slitna miljön (tidens gång syns tydligast på vit färg, som modehuset en gång förklarat det) blir tillsammans med Margielas avtantgardistiska mode snarast en poetisk upplevelse. Konstnären Vanessa Beecroft menade en gång att om du bär ett av Margielas plagg så är du en del av ett motstånd. Margielas mode kan beskrivas som anitesen till vulgariet, märkeshysteri, och ignorans. Beecroft har beskrivit Margielas plagg som uttryck för humor, substans, nya idéer och social provokation, lycka och skönhet.

Det är en konstig, poetisk stämning som Margiela applicerar på sina kläder. En stämning som även kan vara enerverande när plaggen kräver av dig att du justerar din blick och driver dig utanför din komfortzon. Det är inte bara vackra och enkla kläder. Det är något som utmanar dig, även undermedvetet.

”Mode som systemkritiskt statement är vad man oftast förknippar Margiela med, men kläderna i sig får också en särskild betydelse när man bär dem”, förklarar modejournalisten och författaren Salka Hallström Bornold. Hon har länge följt Margielas utveckling och bland annat ställt ut hans plagg under modeutställningen ”Fashination” på Moderna Museet 2006.

2. 2006_Pitti_Uomo

”Från herrmodemässan Pitti Uomo 2006.”

”Jag minns när Margiela visade på ett litet franskt kafé på Rue de Rivoli kring 2003″, berättar hon. ”Visningen skedde i form av ett personligt samtal som de hade med en liten grupp människor åt gången. Väldigt smart. Så utvald har jag aldrig känt mig på en modevisning.”

Margiela har sin outsider-roll till trots sedan starten tilltalat en invigd skara i modevärldens centrum. ”De som bar hans tidiga plagg hade fattat grejen, man var med i klubben. Huset Margiela var en del av en större rörelse, den belgiskjapanska skolan, som från 80-talet och framåt hade en enorm betydelse – inte minst på modeakademier världen över”, berättar Salka Hallström Bornold.

Carine Roitfeld, modevärldens kanske mest kända provokatör och tidigare chefredaktör på franska Vogue (nu ger hon ut sin egen modetidning, CR Fashion Book) fastnade tidigt för Martin Margielas mode. Hon har en gång hyllat honom och sagt att det är en raritet i modevärlden med sådana plagg som hans – som aldrig bedrar den som bär dem. Margiela håller sig anonym och låter plaggen tala för sig själva.

Under nollnolltalet utvecklades modehuset Maison Martin Margiela i rask takt. Från 1997 fram till 2003 var Martin Margiela chefsdesigner på det anrika franska modehuset Hermès – i början till mångas förvåning, men det var en uppgift som avantgardisten klarade galant. Där syntes att hans stora talang inte uteslutande låg i originella modevisningar eller unika designgrepp, han visade samtidigt sin vansinniga styrka inom skrädderi och konstruktion av plagg. En talang som självklart är bra att ha när man i vanliga fall gör kappor av duntäcken eller klänningar som till hälften är in-och-ut-vända. De kollektioner Margiela gjorde för Hermès såg helt enkelt ut att vara skurna i smör – det lyxigaste, finaste smör av kashmir och merinoull naturligtvis. Och precis lagom okonventionella för att det skulle gå hem hos den kräsna Hermès-kvinnan.

2. AW1996_Backstage

”Backstage AW 1996.”

LÄSTIPS! Årets stora modeutställning ”Margiela – Åren med Hermès”

Vid den tidpunkt Martin Margiela lämnade extrajobbet på Hermès hade Diesels grundare Renzo Rosso köpt in sig i modehuset Maison Martin Margiela och inlett en intensiv världsomspännande lansering. De öppnade butiker i Tokyo, Paris, London, New York, Los Angeles och S:t Petersburg, och satsade hårt på sin ungdomligare och enklare underlinje, MM6. Maisonet syntes plötsligt allt mer i press, även om Margiela fortsatte att ge intervjuer via fax och alltid svara i vi-form, var den plötsliga pressnärvaron något nytt. Mot slutet av nollnolltalet började Maison Martin Margielas modevisningar allt mer likna de typiska visningarna under Paris modevecka med stora produktioner och kända modeller. Modedesignen ändrade samtidigt form till något mer showigt och visuellt slagkraftigt. Hade Margiela till sist knackat på modevärldens kommersiella dörr och ville bli insläppt? Vad hade hänt med rebellen, den nyfikne innovatören och avantgardisten? 2009, ungefär ett år efter att Lady Gaga blivit världskänd när hon uppträdde under Miss Universum iklädd en av Margielas hudfärgade bodysuits, kom ägaren Renzo Rosso med beskedet: Martin Margiela hade lämnat sitt modehus. Kanske hade Margiela insett att i denna snabba och bildbaserade värld hade han ingenting mer att säga. Han var klar.

”Modevärlden är öppnare numera, och Margiela existerade i en symbios med dess exklusivitet”, förklarar Salka Hallström Bornold. ”Om man ska vara krass har Margiela aldrig varit mindre elitistiskt än något annat modehus, de hade bara en smalare målgrupp och var mer intressanta konceptuellt.”

I dag är det ett ungt och sturskt team, alltid ett kollektiv, som leder designarbetet på Margiela. Och räknar du antalet hiphoplåtar där Kanye West, Jay-Z eller A$AP Rocky sjunger om sina nya Margiela-outfits är förnyelsen kanske inte helt fel ute. Modehuset har gått från obskyra, nedklottrade betongplaner i Paris till att bli ett välkänt namn.

Den mytomspunne Martin Margiela i egen hög person lär vara klar med mode – men hans anda lever kvar. Inte bara hos huset Margiela, utan varje modedesigner värd namnet måste i dag beakta och förvalta hans idéer om plagg, själ och kropp.

NUVARANDE Vem var designern Martin Margiela som vända uppochner på innebörden av mode?
NÄSTA Helmut Newtons svenska favoritmodell berättar själv om ikoniska bilden