Paco Rabanne (1934-2023): Modevärldens mest utflippade designer – hela historien
”Packo the wacko” var en av modevärldens mest excentriska profiler, vilket inte vill säga lite. Hans metallkreationer fascinerar fortfarande, trots att han lämnade modebranschen på 90-talet för att leva i andra galaxer. Läs historien om Paco Rabanne, den senaste i raden av H&M:s designsamarbeten.
Prostituerad under 1700-talet, pilot för ett flygande tefat och präst ansvarig för faraonen Tutankhamons död. Ja, modeskaparen Paco Rabanne har onekligen haft många strängar på sin lyra. Han påstår sig nämligen att ha varit allt det där, och lite till. Något som ju får en att fundera över om karln möjligen är totalt knäpp. Fast det är klart, helt ovanligt är det ju inte att det vi kallar geni respektive galenskap är två sidor av samma mynt.
Francisco Rabaneda y Cuervo, som ”Paco the wacko” egentligen heter, föddes i Spanien 1934. Efter att hans pappa 1939 skjutits ihjäl av militären då diktatorn Franco tagit makten över landet, flydde modern med sonen till Frankrike. I det nya hemlandet gavs sonen ett lite mer franskklingande namn: Paco Rabanne.
Så fort Paco Rabanne hade åldern inne började han studera till arkitekt vid École nationale supérieure des beaux-arts i Paris. Det var 1960-tal och franskt mode var mer eller mindre synonymt med haute couture. Det vill säga högborgerligt exklusivt mode uppsytt i ateljé. Med prislapp därefter. Ett mode väldigt i osynk med tidens revolutionära anda.
Men nu var det inte enbart borgerlighetens diskret dyrbara charm som regerade på klädfronten i modets huvudstad Paris. Ett nytt tänk och helt nya klädstilar började så sakta ta plats. Framtidens kläder skulle inte utformas efter några enstaka franska elitistiska modeskapares idéer, utan vara fria från allt vad diktat hette. De skulle delvis skapas nästan underifrån, influerade av hur folket på gatan klädde sig, vilket mer eller mindre blev Yves Saint Laurents tillvägagångssätt.
Han är ingen modeskapare, han är en metallarbetare. – Coco Chanel om Paco Rabanne.
1960-talets tidsanda – med nya fenomen, livsstilar och uttryck som kassettbandets entré, diskotek, pop- och opkonst – gjorde förstås avtryck i modet. Liksom framtidsoptimismen som bland annat innehöll planer på tv-sända månpromenader. Modet blev framåtblickande, rymdinspirerat och utopiskt. Samt pluralistiskt, eller spretigt om man så vill. Längderna mini, midi och maxi kom att göra sällskap med läran om Marx.
Paco Rabanne hade nu ersatt planen på en karriär inom arkitekturen med att vara verksam som accessoardesigner. Han skapade halsband, örhängen och annat dingeldongel åt modehus som Nina Ricci, Pierre Cardin, Courrèges, Givenchy och Balenciaga. Hos Balenciaga arbetade för övrigt hans mamma som chefssömmerska.
Influerad av bland andra den Parisbaserade ungerske konstnären Victor Vasarelys (1906–1997) geometriska bildvärld och den franske konstnären Daniel Burens alltid 8,7 centimeter breda ränder tog Paco Rabanne snart -klivet till att skapa kläder. Inspirerad av det franska nationalhelgonet Jeanne d’Arc ville han skapa en modern rustning för samtidens moderna unga kvinna. Aluminium, vinyl, plexiglas, metalltråd, kedjor, länkar, metall-öglor och plåtsax blev hans material och arbetsredskap. Ett grepp som fick Coco Chanel att syrligt kommentera Paco Rabannes designergärning med orden ”Han är ingen modeskapare, han är en metallarbetare”. En reaktion som passade Paco Rabanne perfekt, vars motto löd ”Don’t seduce, shock”. 1966 slog han så upp portarna till sitt eget modehus, och den första kollektionen bar namnet ”12 obärbara klänningar i samtida material”.
Och särskilt lättburna var klänningarna inte. Men en som med lätthet bar upp de i vikt rätt så tunga rasslande mikrokorta rustningarna var Frankrikes mest populära sångerska Françoise Hardy (född 1944). Åtminstone på scen. Paco Rabannes blanka reflekterande prismor var som gjorda för strålkastarljuset. Françoise Hardy hade slagit igenom med låtar som Tous les garçons och Mon amie la rose och hade privat en stil som än i dag räknas som en fransysk evighetstrendig ikonlook. Ett hår som bars utslaget och naturligt, möjligen pyttelite eyeliner, bootcut-skurna byxor, herrskjorta eller liten T-shirt, kanske hans kavaj eller en kort skinnpaj, och på fötterna boots. Eller som Nicolas Ghesquière uttryckt det: ”Françoise Hardy is the very essence of French style.”
När brittiska Vogue introducerade fenomenet yé-yé (fransk pop) för sina läsare 1963 beskrev man Françoise Hardy som själva antitesen till Brigitte Bardot. Françoise Hardy bar varken läppstift eller rouge (nåja), och rökte inte. Hennes androgyna framtoning utmanade den traditionella sexbomb-looken baserad på höga klackar, putande läppar och framskjuten byst. ”Hon är som en gasell i minikjol”, skrev en amerikansk reporter 1966. Hardy själv kommenterade: ”Jag dansar inte ens, annat än i tanken ibland.”
Paco Rabanne kunde förstås inte ha en bättre marknadsförare än den vansinnigt populära Françoise Hardy som Mick Jagger ansåg vara ”idealkvinnan” och Bob Dylan tillägnade kärleksfulla poem. ”Om det inte vore för hur jag klär mig skulle ingen lägga märke till mig”, kommenterade Françoise Hardy själv valet av kläder för sitt lite mer officiella jag.
En som också bar Paco Rabannes futuristiska look var Jane Fonda, vilket skedde i Roger Vadims film Barbarella. Filmen har en minst sagt skruvad story. Vetenskapsmannen Durand Durand (ja, namnet inspirerade gruppen till att heta vad de kom att heta) har skapat ett vapen som kan förstöra hela universum. Jordens president skickar efter en räddare i nöden, Barbarella (Jane Fonda), som ger sig ut i rymden i ett rymdskepp klätt i ull medan hon själv är bristfälligt klädd i Paco Rabannes plast och plåt. Väl framme vid Planet 16 blir Barbarella tillfångatagen av ett gäng barn. End of story.
Trots vapendragare som Françoise Hardy och Jane ”Barbarella” Fonda blev Paco Rabannes plagg inte direkt någon kioskvältare. För att göra sitt mode lite mer lättillgängligt skapade han redan 1967 en kollektion i papper. Helt i synk med tidens slit-och-släng-anda med papperslakan, papperstrosor och engångsserviser. Pappersklänningarna vägde ingenting, tog hopvikta inte mer plats än ett C4-kuvert, och sammanfogades med tejp i kul färg. Under 1990-talet växte Paco Rabannes intresse för det utomjordiska. Enligt Paco ”Nostradamus” Rabanne skulle Paris utplånas av ryska rymdstationen Mir onsdagen den 18 augusti 1999. Med facit i hand kan vi konstatera att han hade fel. 2006 övergav han helt och hållet sin modebana för att åtminstone i huvudet leva på andra galaxer.
Trots varumärket Paco Rabannes minst sagt utflippade ”aura” har satsningar på att göra varumärket skramlande hett om och om igen lanserats. För våren/sommaren 2012 gick uppdraget till den indiske färgsprakande Manish Arora vars egen palett och uttryck ligger så långt från minimalism man kan tänka sig. Den udda kombon ”Indien möter rymden” fungerade dock. Åtminstone ett litet tag. Efter att ha återuppväckt 1960-talets ikonklänningar i form av 3D-printade lätta kopior lämnade Manish Arora sitt nya moderskepp efter bara två säsonger.
Entré som rymdkapten gjorde nu i stället fransyskan Lydia Maurer, för att bara ett år senare kraschlanda. Det till synes hopplösa uppdraget att sitta bakom designspakarna hos Paco Rabanne gick nu i stället till Julien Dossena, som fortfarande rattar varumärket med bravur. Han lyckas med precision pricka in vad som fungerar: en nutida uppdaterad 1960-tals-estetik med klara discovibbar. Man får inte vara dum, för då kan man ju få för sig att jorden är platt eller att modet aldrig rör sig framåt.
Av: Karina Ericson Wärn
LÄS ÄVEN Vivienne Westwood 1941-2022: Ett fantastiskt liv i bilder
