Som frontfigur i albumaktuella Nonono är Stina Wäppling extra allt. I sin andra karriär som terapeut vill hon vara neutral, som en ”långärmad T-shirt”. Tone Schunnesson möter en av Sveriges mest mångfacetterade internationella popstjärnor.

Stina Wäppling är den tillbakalutade frontkvinnan i svenska alternativa popbandet Nonono som över en natt blev enorma. Tillsammans med Michel Flygare och Tobias Jimson utgör hon trion vars singel från 2013, ”Pumpin’ Blood”, sköt ut bandet i världen. Följde gjorde 18 månader av turnerande och tv­framträdanden – Nonono har uppträtt på ”Jimmy Kimmel”, sålt över två miljoner singlar, deras låt har använts som Hillary Clintons kampanjlåt och Stina har blivit uppmärksammad av Vogue för sin avskalade stil. Nu är de, efter en tids tystnad, tillbaka med ny musik. I höst släpper de sitt nya album som rör sig i ett nytt ljudlandskap, och Stina har varit mer involverad i låtskrivandet.

”Jacka från Ganni.”

När vi ses på Restaurang Balzac i Stockholm är hon klädd i blå sammet med en djurmönstrad behå som sticker fram. Hon är vänlig och öppen, och innan vi börjar prata ordentligt drar hon fram en öppnad banan ur väskan. Jag säger att det påminner om mitt studentliv, jag hade alltid en banan eller ett kokt ägg i väskan, och Stina om någon vet vad studentlivet innebär. Innan Nonono blev ett världsfenomen bodde hon i England, där hon läste till en bachelor i psykologi. Efter att ha upplevt något så ovanligt som att bli världskänd över en natt var det också till studierna hon vände sig när det var dags att återvända till sig själv. ”Jag började min bachelor i Brighton innan Nonono, så de åren var en väldigt introvert tid för mig. Jag gillade det jättemycket, jag satt inlåst på ett Harry Potter­bibliotek och bara läste. Men när jag avslutade studierna hade jag ett stort behov av att vara extrovert i stället, att allt det som legat och grott under den tiden skulle få komma ut. Jag var signad som låtskrivare, men Michel och Tobias fastnade för min röst och vi började göra musik ihop. Bandet träffades några gånger och skrev när jag var hemma på loven. Inte för att släppa något, utan för att det var roligt. Och sedan gick allt jättesnabbt! Kontrasten från att sitta i ett bibliotek till hur stort det blev för bandet var enorm. När vi släppte vår första musik hade jag tänkt att det skulle varit häftigt om vi spelades en gång på svensk radio, och sedan rullade det på med att bli signad i USA, England och det var bara som något slags inferno. Roligt och häftigt, men också urlakande.”

Hur kom det sig att du återvände till studierna efter den megasuccén? ”Efter att vi turnerat runt och varit så otroligt mycket ute i världen började jag känna ett behov av att vara introvert igen. Jag kände mig förvirrad över vem jag var. När man har varit så extrovert och blir så påmind om sig själv utifrån hela tiden, utan att ha tid med sig själv, landar man ganska abrupt. Vi bestämde oss lika abrupt för att ta ett break med bandet. Mycket förändrades snabbt. Jag hade träffat en person i Los Angeles, och hade funderat på att flytta dit, men det tog slut mellan oss och turnén var över. Jag var tillbaka i Sverige i november och började jobba på socialpsykiatrin igen. Allt med Nonono blev som en konstig dröm. Ibland på jobbet kunde jag titta på mina små tatueringar som jag gjort under turnén – som om det var enda tecknet på vad som skett. Jag fick verkligen uppleva olika delar av min personlighet under de här två extremerna.”

”Skjorta från Filippa K och kappa från Ganni.”

Upptäckte du att du var en megadiva eller någon annan förvånande grej som inte kommit fram på jobbet inom psykiatrin, men som kom fram i livet som artist? ”Nä, men jag fick verkligen förståelse för hur man kan bli sedd som en diva i de sammanhangen! Du har så himla många ögon på dig och du vill gärna göra bra ifrån dig. Inte för din egen skull, men för tusentals andra personer. Då är du inte så lugn med att inte kunna sjunga en kväll eller om du har fått tre finnar. Sådant blir jättestort. Prestationsångesten lägger sig i konstiga saker – som till exempel i finnarna. I vardagen är det en annan grej, man känner sig lite ful ett tag och det är ingen fara, det går över. Men framför allt märkte jag hur personligheten förhåller sig till omständigheterna, och det här var ju väldigt extrema omständigheter. Det är psykiskt svårt för en person att klara av.”

Hade du stått mycket på scen innan Nonono? ”Nä, typ ingenting. Jag hade gjort en musikal när jag gick i sjuan, ett par lunchkonserter i gymnasiet och en spelning med ett Kiss­coverband i Västerås.”

Oj! Så ni lärde er under tiden alla tittade?”Ja, verkligen. När vi gjorde ’Jimmy Kimmel’ hade vi spelat ihop ungefär tio gånger! Jag har en dubbel relation till att stå på scen, det är en fantastisk känsla att skriva något man känner starkt för, och sedan förmedla det till andra som också känner det. Men jag känner också prestationsångest och nervositet, det är väldigt jobbigt för mig om det känns som om spelningen blir platt och utan känsla. Då får jag dåligt samvete gentemot dem som kommit dit. Jag vill så himla gärna kunna förmedla någonting, men jag är inte en fullfjädrad exhibitionist, vilket hjälper om du är artist. Då njuter du mer av det. Jag är en halvfjädrad exhibitionist!”

”På scenen vill jag bära något som är lite annorlunda och magiskt, som får mig att tro på min egen magi.”

Hur känner du med det akademiska skrivandet och låtskrivandet? ”Jag skriver också, och har pluggat, och är ibland rädd att det strama, akademiska språket ska leta sig in i mitt litterära skrivande.”

Känner du så? ”Jag vet att någon gång när jag pluggade som mest tänkte jag att jag skulle skriva en låt om psykisk ohälsa för att jag lärt mig många roliga ord i Brighton. Men de orden letar sig liksom inte in i musiken. Jag försökte någon gång, typ melodiskt säga ’schizophrenia, schizophrenia’, men för mig är låtskrivandet så känslostyrt. Jag har aldrig kunnat bestämma mig för att sätta mig ner och skriva en låt, utan det är alltid en känsla som kommer över mig. Då skriver låten sig själv på något sätt, utifrån något ord som ploppar ut. Ofta börjar det med en liten mening som blir ett mantra för mig, något som är så skönt att säga, och som är intressant: Vad menar jag egentligen med det här? Att skriva klart låten är att jag undersöker vad det var i den känslobetingade meningen jag var intresserad av.”

När du beskriver hur du gör musik låter det väldigt intuitivt och avslappnat. Har låtskrivandet varit mer lustfyllt än studierna, som jag tänker mig har mycket att göra med prestation? ”Det är klart att jag ville prestera bra när jag var i Brighton, för att jag vill bli psykolog och terapeut i slutändan, men det var faktiskt också väldigt lustfyllt. Jag känner däremot att jag vill skydda mitt låtskrivande, att låten får komma ut som den ska vara och inte känna sig synad, eller känna sig pressad att vara på ett visst sätt. Om en låt verkligen kommer från hjärtat kan den inte jämföras med någon annan låt, precis som att det inte går att säga att vissa känslor är bättre än andra. De är ju som de är, på något sätt. Jag vill att låtarna ska känna sig accepterade och älskade när de kommer. Som ett barn ungefär, haha!”

Är du färdigutbildad terapeut nu, eller vad är titeln? ”Nä, jag började läsa min master, men efter att jag landat gjorde jag andra saker också. Jag åkte till Indien och bodde i ett community som heter Auroville. Det är som ett annat universum! En indisk guru som hette ’The Mother’ hade en vision om ett samhälle där pengar, nationalitet och religion inte spelar någon roll. På 70-talet började hippies ta till sig den här idén och förverkligade en plats utifrån hennes idéer. ’The Mother’ hade också en idé om hur det skulle se ut, allting utgår från en enorm guldboll, och platsen är uppbyggd som en rund labyrint. Kartan över stället är som en inre karta, där ’peace’, ’serenity’ och andra känslor är utplacerade. Allting bygger jättemycket på kreativitet, dans, musik och konst. Och yoga och meditation, så klart. De jobbar med solceller och brukar jorden på ett långsiktigt och sparsamt sätt. Det är väldigt mycket bra energi, saker som växt ur kreativa samarbeten. Det var väldigt skönt, för det är liksom inte en LSD-plats, utan lyckan och sammanhanget har man hittat i något annat. Man lever jättemycket på utbyte av tjänster i stället för pengar.”

”Stickad klänning från Ronny Kobo och blusen är vintage Chanel.”

Vad bytte du med? ”Jag hade inget utbyte alls, haha, men jag var inte medborgare, utan var där som besökare. Det är så coolt, de 2 500 som bor där kommer från hela världen och samhället är väldigt öppet. Alla som vill får komma och bo, medverka eller bara åka runt på en moppe och titta. Jag är så himla glad att den platsen finns!”

Hade du hållit på med meditation innan, eller varför bestämde du dig för att åka dit? ”Jag tycker väldigt mycket om Indien, och har en speciell dragning dit. Jag och min syster hade rest förbi den här platsen några år tidigare, men då var jag inte lika mottaglig för att landa i mig själv. Det varken behövdes eller var intressant. Men speciellt efter allt som hände med Nonono behövde jag titta inåt. Och då blev den här platsen, att det var dit jag skulle åka, väldigt tydlig i mitt huvud.”

Vad hade man på sig där? Fanns det liksom någon specifik stil? Var folk snygga?! ”Det låter kanske löjligt, men man tänkte inte på utseende på det sättet. I stället var folk vackra för att de var harmoniska och lyckliga. Det syntes i deras ansikten! Och man har på sig väldigt långa kläder, för man går inte omkring och visar hud i Indien. Lång klänning, eller så där. Men en del av det jag gillar med Auroville och Indien är att man gör tvärtemot hemma, man kopplar bort sitt utseende, sociala skills och takten man gör saker i. Det går inte att planera något i Indien, för inget blir någonsin som man tror. Om man bokat en träff med en elefant kommer det att vara en gås där. Man kan inte planera framåt, liksom, och då blir nuet viktigare.” När jag säger att jag tycker bandets nya singel ”Lost Song” har ett mer melankoliskt stråk än deras tidigare musik håller Stina med. Hon säger att det nästan känns tråkigt att säga, men deras nya musik är tveklöst mognare. Det kopplar hon både till att hon nyligen fyllt 30 men också till sin Indienresa. ”Det mognare ljudet kom nog därifrån. Och sedan var jag och reste själv i Sri Lanka och på Bali. När vi gjorde vår första musik ihop var jag yngre och hade lättare för att kanalisera all min energi i en riktning. Jag var övertygad om min åsikt eller hur min livsplan såg ut, och då drog jag dit med all min kraft, både i livet och i musiken. Jag kunde oreflekterat känna att min känsla var den enda verkligheten. Men nu har jag gått fler varv i hjärnan och då är det svårt för mig att vara svartvit på samma sätt. Allting blir väldigt mer nyanserat, det blir en bredare känsla som inte är lika naiv och lättsam. Det är ju inte kul att känna sig tyngd av bagage, men det är skönt att kunna acceptera att livet också är mycket gråzoner.” Finns det någon likhet mellan att vara musiker och terapeut? Spontant tänker jag att både artist och terapeut innebär att inneha en viktig roll i någons liv, och att man är ett öppet mål för folks projektioner. ”Det har jag inte tänkt på tidigare, utan snarare att det handlar om att vara introvert och extrovert som är två lägen jag jobbar med mycket. Men jag har också insett att båda handlar om att klä känslor i ord. Det spelar ingen roll om det är en bra eller dålig känsla och det behöver inte finnas någon lösning. Det är bara så himla fint att känna att någon förstår vad man menar.”

Klänningen från For Love & Lemons och jacka från Ganni.

Hur skiljer sig din klädstil i rollen som artist och din roll som terapeut? ”Haha, det är väldigt, väldigt olika! En gång hade min terapeut samma sandaler som jag hade på mig. Det kändes weird. Också för att hon är 70 år. Jag höll på jättemycket med det när jag skulle praktisera mina första gånger, vad jag skulle ha på mig. Jag är inte säker på varför, men känslan jag ville inge var neutralitet. En långärmad T-shirt ungefär. Jag kanske inte vill gå in med en tydlig roll, och verka extravagant eller superhipp, så att personen man pratar med tänker att man är någon speciell med en speciell åsikt. Jag vet inte om det är rätt eller fel tänkt, men i mina första trevande steg som terapeut har det känts bra att klä sig så. På scenen vill jag bära något som är lite annorlunda och magiskt, som får mig att tro på min egen magi. Men också att jag ska känna mig bekväm och fin, fast i något som är lite mer glittrigt än bara en morgonrock.”

Vilket kändes mest fake it till you make it: Första gången du klev in på scen och skulle vara Nonono eller första gången du kom in i ett rum och skulle vara terapeut? ”Just det. Haha, jag vill inte säga något om det, känner jag! Om jag sedan ska bli terapeut vill jag inte att någon i framtiden ska läsa det och tänka något dåligt.”

Psst! Nu kan du prenumerera på STYLEBY Beautybox – mer information hittar du HÄR!  Och glöm inte att du kan lyssna på sprillans nya avsnitt av podden Skönhetsredaktinonen här

 

text TONE SCHUNESSON
fotograf PATRICIA REYES/Acne Photography
stylist EMMA ELWIN/Linkdetails
hår & makeup ELIN SVENSSON/Agent Bauer