Lång intervju med Lollapalooza-aktuella Lykke Li: ”När jag klär upp mig vill jag se ut som en Palm Springs-divorcee”
Med Tone Schunnesson talar Lykke Li om jämställdhet, framtidsångest, pengar, stil – och om hur hon fick tillbaka sin mojo. Fotograf är Chloé Le Drezen.
Lykke Li: ”När jag klär upp mig vill jag se ut som en Palm Springs-divorcee”
Lykke Li kommer in på Riche bara några minuter efter utsatt tid. Jag sitter undangömd längst bak i stora baren, hovmästaren har gett mig flera införstådda blickar. Alla tycker uppenbarligen att Lykke Li är svincool, och det är lätt att förstå varför. Hon har den blonda pagen bakåt i en låg tofs och är klädd i svart skinnjacka som jag ser är Alaïa när hon i mitten av intervjun tar av sig den. Runt halsen har hon ett helt gäng guldkedjor i olika längder och hennes ansikte är på samma gång dramatiskt och blasé. Hon snackar släpig stockholmska och utstrålar stor integritet. Det är en fantastisk junidag, Lykke är hemma i Stockholm över sommaren och hennes fjärde album har precis släppts. Kritikerna är förtjusta, turnén börjar snart och Lykke ska stanna hela sommaren tillsammans med sonen Dion, som jag på Lykkes Instagram sett springa runt på Södermalm. Efter en paus på fyra år och ännu en heartbreak-skiva verkar Lykke harmonisk.
Jag har under det här året upptäckt hur viktigt det är för psyket att träna. Stämmer det att du har börjat spela tennis för att du fick reda på att Leonard Cohen gjorde det?
”Ja, fast jag har slutat igen för att min axel gick ur led när jag var på turné. Detta låter jättetöntigt, men jag har i stället tagit upp dans. Feel good-dans. En kille och en tjej jag känner i LA, vi bara går in i ett mörkt rum och lyssnar på Drake eller Rihanna och bara kör.”
Gud, jag hade aldrig kunnat göra det. Jag försökte börja dansa i våras men tyckte det var så pinsamt att göra det i grupp!
”Jag skulle aldrig göra det i grupp, men jag fick tillbaka hela min mojo av det. Fast det var inte lätt i början att komma över den grejen. Mycket grejer i mitt liv har inte varit lätt, men när jag väl kommer över det är det en seger. Som när jag skulle lära mig köra bil. Eller dra på turné efter fyra år – när vi började repa vågade jag inte ens sjunga i micken. Eller när jag under min paus startade mezcal-märket Yola Mezcal och vi hade vår launchfest två månader efter att jag fått barn och mina bröst bara läckte. Det övervann jag också.”
Hur kom det sig att du startade det?
”Jag har aldrig hållt på så mycket med fester. Jag får magknip eller är rädd för att tappa rösten. Men när jag var på en hemmafest i Mexico City träffade jag världens vackraste kvinna, Yola. När det var dags för alla att gå ut började jag som vanligt gnälla om att jag absolut inte kunde följa med. Men Yola svarade bara: ’Drick lite mezcal, vad är ditt problem?’ Efter den kvällen blev Yola och jag supertighta. Hon är besatt av mezcal och gör sin egen på en farm i Oaxaca som hon ärvt av sin farfar, där anställer hon bara kvinnor och betalar dem direkt. Jag kände direkt att jag ville ta den till LA. Då bestämde vi oss för att starta ett märke som heter Yola Mezcal som är för kvinnor vad alla påstår whiskyn är för män. Strong woman, strong drinks, liksom! Vi började småskaligt genom att göra allt själva, jag gjorde flaskan, och så rullade det på. Fortfarande är alla anställda kvinnor.”
Hur är det att bo i LA? Jag har aldrig varit där men har en känsla av att det är så ensamt och ödsligt.
”Så är det, men jag hade tur att mina första möten var med till exempel min kompis Gina som jag också bor ihop med nu. När jag träffade Gina bodde hon i ett 70-talshus som taget ur filmen ’Boogie Nights’ med flera andra musiker, så jag kom in i en mer lokal värld. Nu bor jag i The Oaks, fortfarande med Gina, och det kommer alltid dit och bor folk. Vi brukar sitta där typ tio personer och ha möten på Skype samtidigt som vi lagar lunch medan mitt barn springer runt. Just nu är det väldigt idylliskt och vi är alla fria själar som uppskattar livskvalitet.”
Behöver man ha mycket deg i Los Angeles?
”Ja.”
Tjänar du mycket?
”Nja, ibland. Jag är orolig för framtiden, för mina vanor är … Vi får se vad som händer. Jag kommer från ingenting, så det är inte svårt för mig att göra det mysigt i en etta heller.”
Jag tycker att man vänjer sig snabbt. Har man mycket pengar så vänjer man sig vid det, har man lite så vänjer man sig vid det.
”Fast jag är väldigt så att jag tror att allting kommer att försvinna. Jag är inte slösaktig på det där sättet. Jag har totalpanik. Jag är ju konstnär, men i Amerika är det bara liksom … ’Konstnär?’ Det uppskattas inte så mycket. När jag satt med en ny chef på mitt skivbolag sa han bara: ’Sure you made a great album, sure you have critical acclaim, but there’s no money in that.’ Och det är ju så. Att kunna ens leva på någon typ av sådan här sak är så få förunnat.”
Är det annorlunda i Europa, tycker du, har det konstnärliga ett annat värde?
”I Europa är det uppskattat och respekterat. Jag känner mig väldigt europeisk i LA, och jag skulle aldrig vilja bli större än vad jag redan är. Jag måste bara fundera på hur jag ska klara mig livet ut.”
Så du känner dig aldrig känd i LA?
”Gud nej. Jag umgås också i en krets av väldigt framgångsrika människor. Om jag står i ett kök med världens fem topproducenter som snackar om hur många veckor deras låt legat nummer ett eller var de ska köpa nästa hus står jag där och ba’ … Jag har känt mig som en total loser i flera år.”
Får du då aldrig lust att flytta tillbaka till Stockholm och vara kändast här?
”Uäärrk, nej! Vad ska hända då? Däremottänker jag att det skulle vara kul att bo i Stockholm för att alla mina kompisar har barn och det är bra för barn här. Samtidigt känner jag mig inte klar. När man väl har öppnat boken till hur intressant världen är så är det svårt att stänga den.”
Förändrades ditt sätt att arbeta efter att du fick barn?
”Ja, väldigt mycket. Jag fick också en ny våg av ilska, för det gick verkligen upp för mig att män och kvinnor inte har samma villkor och aldrig kommer att ha samma villkor. Jag har blivit totalt upptagen av att bli en bättre låtskrivare, och de säger ju att det tar 10 000 timmar att bli en mästare, men jag kan inte vara i studion 24 timmar om dygnet. Och nu kanske jag aldrig kommer att nå min genistatus bara för att jag valde skaffa barn.”
Vad gör de manliga låtskrivarna med sina barn? Bara lämnar över dem till sin fru?
”Ja, och jag vill inte göra det! Det gör ont i mitt hjärta. Man blir på ett sätt ultrafeminist och det är svårt att ta män på allvar någonsin igen, haha. Men det var inte bara därför jag tog en paus, efter att ha gjort tre skivor back to back, turnerat i sju år och suttit och pratat om dig själv börjar du hata dig själv. Min bank var slut och jag la av med vara artist, kan man säga. Sedan blev jag gravid och fick en ny lust att skriva. Jag blev pånyttfödd på något sätt. Bara det att gå igenom en förlossning är helt psykedeliskt, ett trauma som du måste övervinna. Om man vill till botten med den riktiga poesin, där det är köttsligt, sant, rent, så finns det där. Jag var helt slut, men inspirerad, och det kändes viktigt för mig att få existera som bara låtskrivare och artist, utöver allt annat. Att vara i studion är som semester nu.”
Om baksidan av att skaffa barn är att du kanske aldrig kommer att få dina 10 000 timmar så har du ändå upplevelsen av att bli mamma, som är unik för kvinnor. Det låter som om det har gett dig en annan förståelse för livet?
”Ja, jag tror inte att jag gjort samma typ av skiva om jag inte fått barn. Jag hade tänkt att det inte går. Nu känner jag bara: ’Whatever. Fuck it. Vem bryr sig om vad alla de här idioterna tycker?’ Förut när jag skulle jobba med någon och den ställde in gjorde jag det till en stor grej och tyckte hela dagen var förstörd. Nu tycker jag det är nice, för att jag kan dra till parken med min son. Prioriteringarna är annorlunda.”
Jag hade varit så jävla orolig över mitt barn hela tiden om jag hade haft ett.
”Det är heartbreak på nästa nivå. Det går inte. Numera kan jag se något och bara gråta, jag är helt öppen. Min mamma gick bort i samma veva som jag fick Dion, så det var bara så … wow. Det var psykedeliskt. När vissa saker händer, som att förlora sin mamma och få barn, borde man kalla sig vuxen.”
Hur har det varit att bli vuxen då?
”Trots att det hänt så mycket jobbiga grejer är jag mycket lyckligare. Jag känner mig yngre. Jag gick till en spåtant som sa att jag föddes in i en knepig situation där jag haft en besatthet av kärlek utan någon aning om vad det är. Men när jag fick barn förstod jag. Det är som om jag trott att alla de här männen som jag varit upptagen av har varit kärlek, men det är bara en konstig mindfuck. Nu förstår jag att kärlek inte handlar om att någon ska älska mig, det handlar om att jag ska älska någon. Jag älskar min son. Det räcker.”
När jag lyssnar på din musik får jag en känsla av att du tänker att stor kärlek är kaotisk?
”Jag har ju en dröm om att det inte ska vara det. Men jag bara skriver vad som är, och vad jag går igenom just då. Jag känner mig lite som om jag blivit en kliché. Jag separerar, gör en skiva, separerar, gör en skiva. Men samtidigt försöker jag ha tålamod med mig själv. Jag är faktiskt ung, jag lär mig.”
Just det, jag läste någonstans att det är först nu när du känner dig vuxen som du har börjat tänka att du vill vara sexig.
”Ja, men det är för att ’sexig’ har sådant äckligt bagage på något sätt. Men jag tror på att man kan ta tillbaka saker och ord. De kvinnor jag gillar är sexiga för sig själva. Som när man ser Rihanna live, hon är bara så sexig. Hon gillar sig själv, hon gillar sin kropp, hon njuter av livet. Innan hade jag så mycket komplex och det kändes som om jag såg ut som ett barn. Jag var inte kvinna. Men nu känner jag att jag är det.”
Hur känner du inför ord som ”vacker” och ”söt”, vill du erövra dem också?
”Jag har en ganska realistisk syn på det där och min inre jury säger: ’Lykke, din stora gåva här i livet är inte den typen av utseende.’ Jag kan se vacker ut på bild men jag vet också att jag inte ser ut så i verkligheten. Men det gör ingenting. Jag identifierar mig i stället med kvinnor som Joan Didion. Någon dag kommer jag att sitta där med rynkor i hela ansiktet fast med en perfekt kashmirtröja och halsband i perfekt längd.”
Hur skiljer sig din scenstil från din privata?
”Michael Jackson var min idol, så när jag ser någon på scen ska deanstränga sig. Klä upp dig, kamma håret, dansa! Så det försöker jag göra. Jag ritar och skräddarsyr all min kostym och har alltid gjort det. Nu har jag bara latex och pvc. Privat gillar jag simpelt och klassiskt! Ett par klassiska loafers, sneakers, kostymbyxa. När jag klär upp mig vill jag se ut som en Palm Springs-divorcee: guld-klackring, parfym, perfekt skräddad kavaj. Resten av tiden vill jag se ut som en 70-talsskejtare.”
Har du köpt något helt urballat dyrt någon gång?
”Jag hade aldrig kunnat säga till min pappa vad den kostade, men jag köpte en Hermès-ryggsäck. På turné flyger jag varje dag, och den här ryggsäcken kommer jag att kunna ha hela livet. Men om jag behöver en kavaj så kan jag leta i flera år, och om den jag till sist hittar är en Alaïa, fuck it. Då blir det den! En sak som jag är deppig över är att jag efter ett samarbete med Gucci fick gå och plocka en massa väskor. Två dagar efter att jag flyttat in i mitt nya hus gjorde någon inbrott. De tog alla väskor, utom en! Och alla mina smycken, den perfekta skinnjacka som jag haft i tio år, mina kashmirsjalar, allt. Först tänkte jag att det var ett dåligt tecken, men jag förstår verkligen om någon annan behöver de pengarna mer än vad jag gör. Jag har ändå förlorat så mycket saker i mina dagar.”
Blir du av med mycket saker när du turnerar?
”Ja, verkligen! Jag kan bli galen när jag tänker på vad jag blivit av med. Var är de där perfekta Jil Sanders-bootsen, till exempel? Jag gör av med jättemycket saker hela tiden, eller ger bort och har yard sales. Jag ligger mest i min walk-in closet och mediterar, folk brukar undra var alla mina grejer är. Jag har i och för sig en Louis Vuitton-jacka som hänger där, som är så ful. Jag fick den när jag spelade för dem och den kostar typ 20 000 euro. Varenda gång jag ser den undrar jag varför de inte gav mig en väska i stället?”
av Tone Schunnesson
foto Chloé Le Drezen
