Håkan Hellström: "Jag skiter i rock-klichéerna”

Håkan Hellström – exklusiv intervju av Henrik Schyffert

”Jag förstår varför Håkan är så populär. Han är HELT öppen. Från sekunden han hälsar tills han hjälper till att packa ihop mina kameror. Allt hans är vårt. Från skavsår till de intimaste relationsproblemen. Jag vill ha honom i en liten låda hemma. Precis som alla andra.” – Henrik Schyffert.

HENRIK SCHYFFERT Jag vill prata om livet och konsten. Vi har ju saker gemensamt, tänker jag. Nu när du gjort ett nytt album – hur attackerar du ”födseln”?

HÅKAN HELLSTRÖM Jag är lite mer avslappnad nu. Men första och andra skivan var en mardröm. Och tredje också faktiskt. Och kanske fjärde och femte också.

HENRIK Haha, alla typ? Men vilken räknar du som den första? Du spelade ju i band tidigare.

HÅKAN Min första soloplatta, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Den var ju riktig ångest. Morsan har i efterhand berättat att jag tydligen hade bett om att få dra in skivan när den var klar. Du vet, jag är ju från Göteborg och det fanns ju inte en enda soloartist som släpper skivor under eget namn därifrån, så Göteborgs-jante satte sig direkt på axeln. I Göteborg spelar man i band, Mauro Scocco-genren finns inte alls … Okej, nu kom jag faktiskt på Stefan Andersson, men han är den enda. Ja, och så Lasse Dahlquist, men det var ju så länge sedan. En annan tid. I övrigt finns ingen.

HENRIK Har du kvar spår av den skräcken i dag?

HÅKAN Jag avskyr verkligen att spela upp nya låtar för folk, men jag har lärt mig hålla masken. Det har jag blivit ganska bra på. Tror jag. Men allvarligt, vilken människa är avslappnad i ett sådant sammanhang? Det måste ju vara en väldigt självgod människa.

HENRIK Eller en sjuk människa. Eller Björn Ranelid.

HÅKAN Sådana människor har ingenting att säga till mig om mitt liv. Jag kan inte känna igen mig i det där självförtroendet alls.

HENRIK Var skriver du någonstans?

HÅKAN Hemma. I sängen.

HENRIK Vilken tid på dygnet?

HÅKAN Nu har det blivit väldigt mycket dagshantverk. Jag har aldrig någon avsatt tid för att skriva låtar. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes exakt när jag skrev någonting egentligen.

HENRIK Menar du att du inte minns när du skrivit dina egna låtar?

HÅKAN Jag kan inte komma ihåg tillfället jag författat dem, nej. Jag har ju ingen period när jag åker i väg någonstans. Till en stuga eller så.

HENRIK Så du åker inte ut till Åstol och sitter där, äter ål och skriver?

HÅKAN Men vad skulle det bli för låtar av att sitta på Åstol? Att skriva låtar är ett hantverk, oftast är det ett pusslande där man försöker hitta fraser som passar på det tema som låten ska ha. Jag har ingen begåvning på det sättet, låtarna ”kommer” inte bara. Jag är mer en kämpe. Jag plöjer mig fram mot mål.

HENRIK Har du någon tid på dygnet då du är skarpast i huvudet?

HÅKAN Ja, faktiskt! Sekunden innan jag tar steget över i sömnen.

HENRIK Jag har precis tvärtom. Jag har det precis när jag vaknar. Vid sex är jag jätteeffektiv. Efter klockan tio kommer ingenting. Helt blankt. Kan du hitta på så att säga ”på kommando”?

HÅKAN Ja, det kan jag faktiskt. Många knutar har lösts i panik på spårvagnen till studion för att jag måste. Två eller tre riktigt fina fraser har jag faktiskt kommit på i ren panik.

HENRIK När vi fotograferade förut så pratade vi om Killinggänget, och ett av våra problem var att vi blev för framgångsrika. Vi fick för mycket frihet. Folk sa: ”Gör vad ni vill!” Det är svårt att hitta på saker när man inte har några begränsningar. Du måste ju vara i samma position?

HÅKAN Men jag har inga problem med ”gör vad du vill”-grejen. Jag gör vad jag vill hela tiden.

HENRIK Men kan det inte få dig att skena i väg – ”Nu ska jag spela in i Hansa-studion i Berlin, spela in lite i New York …”?

HÅKAN Tvärtom. Om jag får göra precis som jag vill så spelar jag in i ett garage hos grannen. Det är så stressigt med stora sammanhang. Men det var lite ”Hansa-studion” vid andra skivan. Jag hade en miljon kronor att spendera på den. Det är ju massor för en platta, så jag drog i väg till Brasilien, jag  ummade omkring där, det skulle vara stora körer …

HENRIK Vilken klassiker. Och oftast går det ju åt helvete, även om det inte gjorde det för dig. Och det är konstigt, det finns ju hundra exempel på det där, och alla verkar tänka ”Det där kommer inte att hända mig”, sedan … Tidsklipp … Så är de på Barbados i badbyxor och drar kola!

HÅKAN Men det är ju just det kapitlet som är roligast att läsa i biografin. Det är det kapitlet som man drömt om ända sedan man stod i skolaulan och skakade. Uppväxt och så är ju skittrist. De tristaste böckerna är de här singer/songwritersnubbarna som är på rätt sida hela tiden och bara sitter och plinkar. Jag älskar Happy Mondays när de drar i väg till Bahamas och spårar ur. Och Europe – naiva arbetarkillar som får en hit och blir blåsta direkt. Jag älskar dem!

När jag ser bilder från åren som gått sedan jag började med musik så här så måste jag säga att jag är rätt nöjd. Det ser bra ut. Med matroskostymen klarar jag mig ju ifrån alla tidslimiterade trender. Men före solokarriären, från 98–99, där finns några tveksamma exempel.

HENRIK Tidsbegränsningar då? Är det positivt eller negativt för dig?

HÅKAN Det är åt helvete. Det är riktigt dåligt. Det finns inget vettigt med det.

HENRIK Förväntningar, då? Jag gjorde ett tv-projekt nyligen, ”Allt faller”. Det var för mycket folk med som var för kända och det var för stort. Då sänkte jag förväntningarna med flit. Jag sa att ”det här är nog inte lika kul som ni tror” i intervjuer. Jag sa inte att den var sämre än vad den var, jag sa det som var sant. Ibland när det inte blir hundra så kan det vara värt att säga det. ”Det är inte hundra, det är 87 procent bra”. Att sänka förväntningarna är ett sätt att smita. Allt i dag lanseras liksom med ”Nu jävlar, håll i hatten, nu blir det åka av”.

HÅKAN Ja, alltså, det är ju aldrig ”håll i hatten” på de där håll i hatten-grejerna. Aldrig. Jag får aldrig hålla i hatten då! Men jag behandlar inte förväntningar alls, kanske för att jag än så länge har bränsle i tanken, låtarna trillar in.

HENRIK När blev du senast blåst ur båten? När tänkte du att ”det här är ju så jävla bra att det inte är sant!”?

HÅKAN Det var i tisdags. Det var ”Django”- filmen. Fuck, vad bra det var. Jag var helt knäckt. ”Hobbit” lär väl blåsa mig ur båten också.

HENRIK HAHAHAHAHA!

HÅKAN Jamen jag ÄLSKAR ”Sagen om ringen” ju! Och ”Gladiator” var väl gången innan det. Jag avskyr filmer som har höga betyg på omslagen, för de har alltid sorgliga slut. Jag hatar när det inte finns hopp. Man måste tända hoppet i sista versen!

HENRIK Jag kan bli jätteglad när det går åt helvete på en film. Och när det går ännu mer åt helvete kan jag tycka att det är mysigt.

HÅKAN Men livet slutar ju sorgligt ändå, jag tycker att det är skönt att få fly från det. Jag gillar filmer när det löser sig på slutet.

HENRIK Har du någon gång medvetet sökt ett misslyckande för att hitta något nytt?

HÅKAN Nej. Aldrig. Jag gör alltid så bra jag kan, hela tiden. Jag skulle aldrig försätta mig i en situation som ska gynna kreativiteten för att den är så jävla bluesig. Att vara risig för att utforska botten … Nix! Jag vill upp till toppen! Jag vill få massage, titta på bra filmer och ha det bra. Livet har mörka sidor ändå, jag behöver inte söka upp dem.

”Jag är en närvarande pappa som hämtar på dagis. Jag skiter i rock-klichéerna.”

HENRIK Men rockvärlden är väl en av de sista bastionerna där mannen får försaka familj och allt för konsten?

HÅKAN Det där är skit. Det är verkligen bara skit. Jag är en närvarande pappa som hämtar på dagis. Jag skiter i rock-klichéerna. Jag vet att jag fördärvar bilden av mina grejer för vissa genom att säga att jag är familjeman, men jag bryr mig inte.

HENRIK Vad menar du med att ”fördärva”?

HÅKAN Många vill att texter ska vara självbiografiska. Jag förstår ju att en låt kan bli starkare av det, men jag kan gå igenom en sak en gång och skriva 500 låtar om det. Jag behöver inte vara i det hela tiden för att kunna skriva en låt om det.

HENRIK När du började skriva egna låtar – hur lång tid tog det innan du kunde skriva ”sant”, liksom? Kunde du det direkt?

HÅKAN Nej, nej, nej! Det var nog 1999, 2000. Där någonstans hittade jag min egen röst, innan dess försökte jag skriva som mina idoler. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” var den första. Så ”Vi två, 17 år”. Och sedan trillade det på.

HENRIK Det där är intressant. För mig hände det inte förrän 2007, med ”90’s”-monologen. Det är ju ganska sent.

HÅKAN Det tar lång tid att bli ung. Det tar lång tid att hitta sig själv. Den var väldigt bra.

HENRIK Det var väldigt läskigt att skriva sant, jag var rädd för vad jag skulle hitta. Jag tänkte att det kanske inte fanns så mycket att titta på. Det kanske bara fanns ett litet skrutt där inne. Det skulle inte bli så kul.

HÅKAN Det är ju just där det börjar bli bra.

HENRIK Exakt. Det var då det blev bra. När man slutade vara rädd för att skruttet inte skulle vara något att visa upp.

HÅKAN Patetik, vet du. Det är en konst. Det är som Ola Salo sjunger: ”It takes a fool to remain sane”. Det är väldigt sant.

HENRIK Jag hade en tes där, att man behåller den klädstil man har första gången man blev bekräftad. Alltså går jag fortfarande omkring med jeans och en T-shirt med tryck på. Trots att jag är 44 år nu och har topplån.

HÅKAN Jag tror väldigt mycket på det du säger, det om första bekräftelsen. Spot on, Henrik! Blev man bekräftad när man färgade håret svart i åttan så är man fast där för alltid.

HENRIK Var du stilsäker i högstadiet och gymnasiet? Vad hade du för stilförebild?

”Jag hade jävligt roligt under perioden med Hawaiikläderna, jag förlorade min oskuld då.”

HÅKAN Paul Weller. Jag försökte väl klä mig snyggt, men jag hade ju inte cashen. Modskläder var ju min första stora grej. Så det blev för stora kavajer och någon Emil-keps, jag blandade allt möjligt.

HENRIK Men smart av dig att ta Paul Weller, som alltid klätt sig som en gubbe, som stilförebild – då kommer du ju att klara dig hela livet. Det hade varit värre om du tagit typ Adamski. Finns det någon stilperiod du ångrar?

HÅKAN Nej, fan, jag har hållit mig snygg hela vägen, tycker jag.

HENRIK Vad självsäker du är på den här biten, plötsligt. Vad roligt!

HÅKAN När jag ser bilder från åren som gått sedan jag började med musik så här så måste jag säga att jag är rätt nöjd. Det ser bra ut. Med matroskostymen klarar jag mig ju ifrån alla tidslimiterade trender. Men före solokarriären, från 98–99, där finns några tveksamma exempel.

HENRIK Men säg något då!

HÅKAN I Broder Daniel testade jag att ha boa någon gång. I gymnasiet hängde jag med en kille vars farsa hade en klädaffär. Där fick jag köpa jeans för en hundring styck. Och hawaiiskjortor. Så jag köpte upp mig på ett lager hawaiiskjortor och färgglada jeans – gula, gröna, röda. Dem kommer jag ihåg att jag fick mycket skit för av de andra i Broder Daniel. Jag hade jävligt roligt under perioden med Hawaiikläderna, jag förlorade min oskuld då.

HENRIK Hur mycket lägger du på kläder i dag?

HÅKAN Shit man! Jag lägger inte mycket på någonting. 2005 började jag få en massa kläder, folk slängde ju kläder på mig. Så är det ju fortfarande. Nä, men jag kanske lägger kanske 1 000 kronor i månaden. Men det beror ju på att jag får så mycket kläder.

I gymnasiet hängde jag med en kille vars farsa hade en klädaffär. Där fick jag köpa jeans för en hundring styck. Och hawaiiskjortor. Så jag köpte upp mig på ett lager hawaiiskjortor och färgglada jeans – gula, gröna, röda.

HENRIK Det här med att du är så söt, Håkan? Har det hjälpt dig?

HÅKAN Tycker du verkligen att jag är söt? Vad roligt, Henrik, det gläder mig! Men om jag försöker besvara den här frågan så blir det ju Ranelid direkt. Jag kan inte göra det.

HENRIK Men det kan du väl göra? Även om du inte är trygg i allt du gör, så verkar du ju vara så trygg med ditt utseende och så där? Och du är ju väldigt söt.

HÅKAN Åh, vad härligt detta är! Alltså … Jag tycker ju inte att jag är snygg. Ibland när jag ser bilder så kan jag bli förvånad över hur bra de är. Då tänker jag ”Ojojojoj, folk kommer att bli besvikna när de ser mig i verkligheten”. Att de tänker att ”den där personen ser ut som Håkan Hellström – men han är lite fulare”. Men jag skulle ljuga om jag säger att jag inte blev glad när du säger så.

HENRIK Nu blev det ett lyckligt slut, ett sådant som du gillar! Jag tycker vi avslutar här, Håkan.

HÅKAN Tack, Henrik!

Photo Henrik Schyffert