Michael Jackson slår världen med häpnad med sin moonwalk. Iförd ett par loafers år 1983.

Visst, ska bandet Madness var coola. Men de fick aldrig loafershypen att riktigt smälla till. Men den 25 mars 1983 small det som satan. Året innan hade Michael Jackson slagit igenom ordentligt med sin skiva ”Thriller” och nu var det dags för skivbolaget Motowns tv-sända 25-årsjubileum. Michael körde några låtar med brorsorna i Jackson 5. Och sedan blev han ensam kvar på scenen. Låten ”Billie Jean” pumpade i gång. Och Michael började glidgå baklänges. Som om han gick på månen. Hans patenterade moonwalk var född. Och miljoner tittade ner på de där fötterna som rörde sig så märkligt – och såg ett par svarta loafers.

”Michael Jackson i ett par G.H Bass.”

Vad vi inte visste var att det var ett par gubb-loafers från anrika Florsheim i Wisconsin, som annars brukade användas av advokater på casual Fridays. Men vi brydde oss inte heller. Var det sådana skor som fick Michael att dansa så där coolt så var det sådana skor vi skulle ha. Och i skolkorridorerna landet runt försökte tonårstjejer gå baklänges i sina nya, blanka Michael Jackson-loafers. För även om Michael var kille så var det tjejerna som ville se ut som han. Inte killarna.

Men nästa år, 1984, fick även vi killar vår loafers-förebild. TV-serien ”Miami Vice” hade premiär, och ingen var coolare än Don Johnson i sina loafers utan strumpor. I slutet av 80-talet drogs dock loafern ner i smutsen igen. Yuppiesarna, med sina för stora kavajer och för stora mobiler, la beslag på den snörlösa skon. ”Loafers med tofsar” blev snabbt ett skällsord som symboliserade lönnfeta, golfande börshajar och deras sammanbitet trista och blonda flickvänner.

”Grace Kelly i G.H Bass.”


Så hela 90-talet passerade utan så mycket som en loafer inom synhåll. Det var helt enkelt det mest otrendiga du kunde bära.
Men så började vi blicka bakåt igen. Och insåg att det ju fanns snygga loafers innan yuppiesarna norpade åt sig dem. Redan på 30-talet hade norrmännen börjat tillverka och exportera avslappnade mockasinliknande skor, och den då nystartade amerikanska tidningen Esquire gjorde 1934 ett fotojobb om stilfulla norska loafers. Skomakaren G H Bass i Maine blev samma år den första amerikanska loafertillverkaren, och döpte de numera klassiska skorna till Weejuns, vilket med amerikansk språklogik lät nästan exakt som Norwegians.
På 50-talet började amerikanska studenter stoppa ett blankt mynt, en penny, i den lilla skåran på sina Weejuns, och ordet ”penny loafer” blev ett begrepp. Det riktiga klivet in i de fina salongerna tog loafern när Gucci 1966 satte en liten metallbit tvärs över skon, för att föra tankarna till ett hästbetsel.

Eviga stilikonen Jackie Kennedy traskade gärna omkring i loafers vid sommarhuset i Cape Cod. Och när vi på 2000-talet detaljstuderade Kennedybilder för att få till den där fräscha Hamptons-stilen fastnade blickarna så klart på Jackies skor och loafern fick en välförtjänt comeback. På lyxiga fiket Le Gateau i Djursholm är det fortfarande trångt mellan alla barnvagns-dragande mammor i sina Tod’s, ett italienskt
loafermärke med nabbar på sulorna. Att nabbmönstret egentligen är framtaget för bilkörning, helst i en cab på Rivieran, verkar inte bekymra barnvagnsmammorna nämnvärt.

Men nu är det dags att ta tillbaka loafern från Michael Jackson, golfarna och Djursholms-mammorna. För vi har alla rätt att slippa knyta skorna.

Psst! Nu kan du prenumerera på STYLEBY Beautybox – mer information hittar du HÄR!  
NUVARANDE Tillbakablick: Så startade loafershypen
NÄSTA Tillbakablick: Plast­klänningen får sitt stora genombrott