Sveriges vassaste garderob: Intervju med Kents Jocke Berg

Kent har gett sig iväg på sin sista spelning någonsin. Bandets frontman Jocke Berg är stolt ägare till en av Sveriges vassaste garderober. För STYLEBYs chefredaktör Jonna Bergh öppnar han dörren till ett mörkt himmelrike – och du är välkommen, välkommen hit.

 

Ända sedan han var liten pojke och ritade serier har Joakim Berg varit ytterst medveten om den effekt kläder kan ge en karaktär. Att kläder kan skydda mot annat än kyla, att de kan ge självförtroende, att de kan skapa både gemenskap och utanförskap. Och, inte minst viktigt, att de kan göra att du ”ser sjukt cool ut”.

Allt det här blir väldigt tydligt när du tittar in i Jockes garderob. I drygt ett och ett halvt decennium har han medvetet och pricksäkert researchat, letat upp och köpt svårfångade och experimentella plagg som i dag hänger sida vid sida med catwalkklassiker. Det är utan tvivel så att många, många, många timmar ligger investerade här. Och – förstås – många, många, många hundra tusenlappar. Här finns stapelvaror i form av jeans och tröjor (och en smoking) från Balmain bredvid plagg från lika exklusiva märken av mer experimentell art som Julius (”om man vill vara gothninja”), m.a+ (”enormt välgjort, fantastiska material”) och Boris Bidjan Saberi (”grymma brallor”). Här finns en imponerande samling plagg från Dior Hommes Hedi Slimane-period från mitten av 2000-talet. Hårda accessoarer från bland annat Werkstatt München, m.a+ och Sean Leane. Och så de många skorna, kavajerna, byxorna och de ännu fler skinnjackorna från den designer som utgör själva juvelen i hans samling: den Milanobaserade excentriske – och svindyre – avantgardisten Carol Christian Poell.

Jockes garderob är otroligt imponerande, och visar ut­över god, och konsekvent, smak över tid även en stark kärlek till klädskapande med tankar som ställer sig över trend, ett kvalitetsfokus, samt en vilja, och de ekonomiska muskler som krävs, för att skapa en perfekt garderob.

Trots detta nämns Jockes namn ofattbart sällan när landets mest välklädda personligheter kommer på tal.

”Jag får inte så mycket reaktioner på mina kläder, men det är ju inte heller det jag är ute efter”, säger Jocke. Det är dagen efter plåtningen där STYLEBY klätt ett helt gäng  personligheter i delar av Jockes garderob (”Det var en lätt märklig känsla att se alla i mina kläder, men jag såg också något slags … arbete”), i dag bär han själv byxor från Boris Bidjan Saberi och tröja från Julius.

”Det kan låta konstigt när man lägger ner så mycket tid och pengar på sin garderob som jag gör, men jag har absolut inte på mig kläder för att andra ska tycka att de är snygga. Det är helt ointressant. Jag tar självklart glatt emot en komplimang, men jag klär mig för min egen skull. Faktiskt. Jag själv tycker det är snyggt, det räcker för mig.”

När såg du första gången något du verkligen ville ha på dig?
”Jag var nog sju när en polare kom till skolan med ett par bruna cowboyboots med en stjärna på skaftet. Jag minns dem i detalj än i dag. Jag och mamma hittade ett par boots på skoaffären i Torshälla senare, ett par boots med rutigt foder. Men de var för dyra, så det blev inget. Men där någonstans började det, det var första gången jag verkligen, verkligen ville ha något.”

Jocke tog sin första stilrisk efter jullovet i åttan, då han gjorde sorti från höstterminen som hårdrockare – men gjorde entré efter lovet som synthare då han insett att han tyckte både musiken och kläderna var bättre.

”Svarta vida brallor, svarta loafers, synthtofs … Jag fick ju inte hänga med syntharna i alla fall, en sådan där kovändning vekar ju rätt suspekt. Jag tror folk tyckte att jag var rätt weird. Men ingen sa något taskigt eller så – och jag måste säga att jag var jävligt modig som vågade.”

I Jockes värld står det visuella uttrycket ständigt i relation till den musik som han själv, ensam och tillsammans med Kent, ger ut. Redan när ”Kent började hända” (Jockes uttryck) förstod de vikten av att skapa en enhet som var höjd över de separata medlemmarna, ett visuellt uttryck som kunde spänna över hela spektrat av det bandet representerade och släppte ifrån sig – skivomslag, bilder, videor, turnéer. Förebilderna var flera, Jocke nämner till exempel Pet Shop Boys som ett band som alltid lyckats förmedla ett konsekvent uttryck både musikaliskt och visuellt, ”en värld som är tydlig och egen”.

”Och det här med att vi aldrig ler på bild snodde vi från dem”, säger Jocke nöjt.

”Ett enkelt sätt att skapa en enhet av ett band som inte har pengar var att vi gick till Myrorna och köpte var sin  kostym. Det var inte för att det var speciellt coolt eller så, det var bara enkelt. Ingen hade kostym heller på den tiden, det här var på 90-talet när alla hipsters bar gamla T-shirts från 70- och 80-talet med tryck där det stod typ ”Sempers barnmat”, ”Lindströms Åkeri, Örkelljunga” och sådant på. Jag har alltid varit intresserad av helhet, konsekvens. Och kläderna är ju en del av det. Jag tycker att vi varit bra på att hålla linjen genom hela vår karriär, det är jag stolt över. Jag tycker att vi varit bra på det, även om vi kanske har haft lite mindre bra perioder inom den ramen. Som till exempel när hela rocksvängen kom tillbaka runt millennieskiftet – nyckelkedjor, tatueringar, nitbälten, bootcut … Vi sögs ju, som de flesta andra, in i det där. Ur stilperspektiv var det en dålig period, men kul också på något sätt.”

Nu är det länge sedan Kent behövde ha på sig gamla kostymer – inför turnén i somras gick shoppingturen till favoritbutiken Darklands i Berlin. Darklands är en av de mer kända butikerna för de märken som ligger lite under radarn för de normalt modeintresserade, och som utgör större delen av Jockes garderob. Tillsammans med butiken Atelier New York är det där som Jocke främst handlar. Båda butikerna är världsledande i fråga om exklusiva, avantgardistiska kläder för män (Darklands började nyligen även med damkläder).

Båda butikerna representerar Carol Christian Poell, Jockes absoluta största idol bland klädskapare. Jocke talar om Poell (fast Jocke säger ”Carol”, och nej, de har inte      träffats) och hans kläder med den största beundran och re­spekt. Det var mötet med hans kläder som verkligen tog Jocke i den riktning som hans stil sedan dess tagit.

”Jag klev upp ett snäpp klädmässigt 1996/97. Det var en ren kvalitetsfråga. Jag var trött på de där svettdoftande  kavajerna från UFF och Myrorna. Vi hade fått lite pengar från skiv­bolaget före första skivan – inte jättemycket, men jag hade ju absolut inga pengar innan dess så det kändes som om jag plötsligt blivit rik – och då brände jag en stor del av dem. I butiken Paul & Friends på NK hade de vid den här tiden en jäkligt vass inköpare som tog in bra grejer. Tom Ford hade precis börjat på Gucci och märket hade blivit   jävligt hett efter flera år i slummer, jag minns ett par snygga loafers bland annat. Där hittade jag då också skjortor från Carol Christian Poell, ett märke som jag inte kände till då. Det blev starten på en lång – vad ska man kalla det – kärleks­affär? Skjortorna som jag ramlade över då måste ha varit från hans andra eller tredje kollektion, så jag var tidigt ute där. Under en treårsperiod köpte jag tre skjortor, tre jackor och en kavaj. Det var det som fanns. Det som fortfarande slår mig är hur bra kvalitet det är på de här grejerna. Skjor­torna har jag kvar, och använder, än i dag och det har inte så mycket som gått en knapp. Så där tog jag något slags mentalt steg – både kvalitetsmässigt och ur ett pengaperspektiv.” 


Att hitta de här plaggen måste varit väldigt svårt på den tiden?
”Ja, att vi började turnera i Europa med Kent var ju en förutsättning för att garderoben skulle utvecklas. Där kunde jag komma i kontakt med butiker som gjorde mer experimentella och speciella grejer. På den tiden fungerade nätet inte alls på det sätt det gör idag. Det fanns ju inga vettiga sökmotorer och inga direkta onlinebutiker som jag minns det. Att hitta de här kläderna, var verkligen ett detektivarbete, men samtidigt var det något jag uppskattade – och fortfarande uppskattar.”

Utöver Poell så har även Hedi Slimane spelat en stor roll för Jockes stil. Hedi, i dag på Saint Laurent Paris, kom till Dior Homme i början av 2000-talet och förde in influenser från rockmusiken rakt in i modets absoluta finrum. Han förändrade under sina år på Dior Homme helt sättet moderna män klär sig. Silhuetterna blev smalare, svartare och coolare. Genomslaget var enormt.

”Vilken musik Dior Homme spelade under visningarna blev lika viktigt som hur kläderna såg ut”, minns Jocke. Luster-kollektionen (AW 2004) där Hedi influerats av Berlins elektroscen anses vara en höjdpunkt i denna framgångsrika period, och det är också den Jocke håller högst.

”Det är fortfarande min favoritkollektion alla kategorier”, säger Jocke. ”Allt var så annorlunda mot det som funnits tidigare, det var så mörkt och så sjukt coolt. Napoleon-jackan från Luster är fortfarande den jag tänker på som ’the one that got away’. Den auktioneras ibland ut för så mycket som 10 000 dollar. I och för sig är det bra andrahandsvärde på nästan alla de här grejerna, men det är kanske lite mycket för en jacka?”

Leendet som följer avslöjar dock att Jocke ännu inte avskrivit Hedis Napoleon-jacka som ett troligt framtida byte. 

Skulle du kalla dig för samlare?
”Det finns ju absolut ett element av samlande. Men jag köper ju inte plagg för att arkivera dem, jag köper dem för att ha dem på mig. Jag tycker ju också att det är det som är kul, att det faktiskt är bruksvaror. Jag kom till ett läge där jag kände mig för gammal för trasiga jeans och Converse, jag ville bära kläder för vuxna människor. De kläder jag bär nu kommer jag att kunna bära i resten av mitt liv både ur kvalitéts och snittsynpunkt. Om jag lyckas hålla vikten (skratt). Kläderna jag köper är otroligt osäsongsbundna, vilket jag älskar. Det är så tvärt emot hur det funkar idag nästan med alla andra märken. Det är mainkollektioner, cruisekollektioner … Jag menar, det är kollektioner hela tiden. Flera av de designer jag bär jobbar MOT det där.”

Du lägger oerhört mycket pengar på din garderob – Poells skinnjackor kostar runt 30 000 kr i butik. Vet du hur mycket?
”Jag brukar trösta mig själv med att det är hyfsat bra andrahandsvärde på det mesta. Jag har sålt en del faktiskt. Och allt har jag inte köpt i butik, en hel del grejer är resultatet av många timmars letande på Ebay. Men visst, jag skulle säkert kunna räkna ut hur mycket pengar jag plöjt ner i min garderob om jag skulle vilja. Men jag tror inte jag vill det. Jag tror säkert att en del personer kommer att reagera på att någon lägger så mycket resurser på kläder – men där är vi inne på handväskdebatten igen. Bilar är liksom okej, kläder är det inte på samma sätt. Men allt samlande handlar väl någonstans om en känsla, att skaffa något som får dig att må bra. Och kläder får mig att må bra. Och så har jag ju inget körkort (skratt).”

Jockes senaste inköp är en limited edition-kostym som Poell gjort speciellt för Atelier New Yorks tioårsjubileum (hölls i oktober, Jocke var i egenskap av stamkund bjuden på festen). Jocke la beslag på den första – innan den ens släppts, när han var i stan för Acnes Jonny Johanssons bröllop. Personalen i stambutikerna har blivit vänner, och träffar man en ”fellow Carol-fan” så nickar man (Artisten Seal är en trogen soldat i Poells armé, och ”Bruce Springsteen äger inte bara flanellskjortor, om man säger så”, säger Jocke).

”Just nu är jag inne på uniformsgrejen, och gillar kostymer. Jag vill ha en vit kostym. Jag vet, det är så sjukt opraktiskt, men så sjukt snyggt. Jag pendlar mellan ett sug efter kostymer och någon slags ’bondelook’ – jag älskar stilen kring förra sekelskiftet, uppklädda arbetarkläder. Märket Label under Construction som gör mycket fina sådana saker. De kan man även älska för att de väldigt ofta använder återanvända material.”

 Kvinnomode handlar nästan uteslutande om yta – det gamla ”do my ass look good in this?” – medan manligt mode bygger mer på storyn bakom plagget. Har du några tankar kring det? 
”Snygga-rumpan-argumentet gäller helt klart för män också, men vi gillar att säga ’det här tyget blvir trampat av kor i Nepal innan det sys upp’ för att mörka det där (skratt).”

Poells silhuett är väldigt smal och nästan rustninglik, du kan inte vara överviktig och bära hans kläder. Det finns något nästan kvinnligt i att forma kroppen efter kläderna på ett sätt som män traditionellt sluppit till stor del. ”Exakt, jag tror det är det är en av hans poänger. Han skulle nog inte säga det själv, men jag tror att just de tankarna finns hos honom. Hans grej handlar väldigt mycket om kontroll. Det finns en bondagevibb, att kontrollera kroppen, att stoppa in den i en rustning. Det finns en vilja att anpassa kroppen efter kläderna. Det känns spännande tycker jag, men lite farligt också. Något obehagligt på ett bra sätt. Tänket blir nästan lite fascistiskt och jag kan ibland tänka ’jag vet inte om jag gillar det här’ – sett ur ett rent kroppsperspektiv. Men i slutändan handlar det ändå om att om man tar på sig en rock från honom så ser man ut som en miljon dollar. ’Do my ass look good in this?’ och så vidare. Jag tycker att man ser sjukt cool ut hans kläder.”

Dina kläder säger ju inte ”kom till mig och prata, jag är snäll”, de säger snarare ”jag är rätt tuff, jag vill vara ifred”. Är ditt sätt att klä dig också ett slags … Skydd?
”Det klart att det finns något slags gränsdragande som spelar in. Jag gillar tanken på rustningen mot omvärlden, att kläderna fungerar som något slags skydd. Men de får ändå inte skrika, jag gillar inte saker som skriker oavsett vad det är. Överhuvudtaget. Jag vill kunna hämta barnen på dagis i en av mina skinnjackor, utan att den tar plats på det sättet. Det är ju först först på nära håll du ser den är lite speciell. Det gillar jag. Att den på håll bara ser … Svart ut. Det är känslan att befinna sig inuti den som är mäktig. Det handlar ju också om kvalité, att ha på sig de här kläderna är ju enormt skönt. Förut stod jag ut med obekväma kläder, men nu orkar jag inte.”

Du återkommer till kvalité hela tiden.
”När man köpt så mycket skit som jag gjort så inser man ju hur mycket det betyder. Jag kan inte svälja att betala 5 000 spänn för en skjorta som sen tappar en knapp första dagen. Sådant blir jag asförbannad på. Det finns många märken som har siluetten, men inte kvalitén. Jag upplever att många har höjt sina priser, men levererar sämre kvalité. Jag hatar det, blir skitsur. Ingen skulle acceptera att en ratt föll av på en bil, men att knapp ramlar av eller att en söm spricker verkar vara lugnt. Obegripligt.”

Hur resonerar du kring din privata garderob kontra de kläder du bär på jobbet?
”Jag skiljer inte så mycket på kläderna, och jag har absolut i bakhuvudet att allt jag köper ska kunna bäras på en scen, på en bild eller kanske vara med i en video. Men på scen använder jag mer extroverta kläder än privat, speciellt nu när vi spelar så stora scener jämt. Där använder jag också mer färg, och ljusare kläder än vad jag kanske skulle bär privat. Sen ska man ha klart för sig att kläder som bärs på scen förstörs. Jag lovar, du vill inte ens TA i de kläder du använt på en turné. Man svettas ju som en häst, det blir smink på och sådär. Och jag har svårt att ta på mig kläder som jag burit med Kent som är värdigt igenkännbara. Jag har en röd cirkusjacka från Dior till exempel. Har du sett den en gång så känner du igen den. Grejerna som ’poppar ut’ blir liksom förstörda på något sätt, jag vill inte använda dem privat sen. Plus: Känner någon igen jackan så känner personen kanske igen mig. Och det är ju något jag helst vill undvika.”

Vad är ditt mål ur ett klädperspektiv?
”Att ha en garderob med bara saker jag verkligen ha. Bara bra grejer.”

Är du där i dag?
(Tystnad). ”Ja, det skulle jag nog kunna säga att jag är. Jag behöver aldrig ta på mig något som bara nästan är perfekt. Allt jag har i min garderob är sjukt bra.”
Jag frågar om han håller med om han håller med om att han äger Sveriges bästa manliga garderob. Han funderar lite och säger:

”Det kanske finns någon mer som kan vara med och tävla där.”

Sen ler han brett, och säger:
”Men kanske inte så många.” ///

 

Intervjun är publicerad i STYLEBY #14

FOTO JÖRGEN RINGSTRAND/ROCKSON
STYLING: JOAKIM BERG, JONNA BERGH OCH PETTER LUNDGREN
MAKEUP KRISTINA KULLENBERG/LUNDLUND, THERESE SVENBO/AGENT BAUER
HÅR ELIN ERIKSSON/AGENT BAUER, SOFIA RINGBERGER/AGENT BAUER
SETDESIGN JOEL JUNSJÖ/LUNDLUND
FOTOASSISTENT ADAM FALK
MODEASSISTENT FILIPPA PETERSON