STYLEBY highlights: Bakom kulisserna med Elin Kling & H&M!
Glädje, press, succé … Elin Klings resa som designer inleddes i februari 2010 och avslutades ett år senare. I STYLEBY nr #1 öppnade hon dagboken och lät dig följa med hela vägen från start.
7 februari 2010 ”Jag berättar inte för någon”
Det är en vanlig morgon, jag sträcker mig efter telefonen för att kolla mejlen. Mina ögon fastnar direkt på ett med ämnesraden ”Elin hjärta H&M”. Öppnar mejlet som ska förverkliga en av mina smygdrömmar – fast det vet jag inte då. H&M frågar om jag vill träffas för att diskutera ett eventuellt samarbete. Score. Jag svarar, men berättar inte för någon.
13 februari (dag) ”Vad ska jag ha på mig?”
River runt i garderoben, vad ska jag ha på mig? Det slutar med en mörkblå boxig kavaj från Whyred, en vit T-shirt med svarta färgstänk från The Local Firm, otvättade blå jeans från Cheap Monday och leopardväska från Jimmy Choo för H&M. På lunchen får jag beröm för min förmåga att få ihop looker i många stilar, fast där det ändå finns en röd ”Elin-tråd”. Jag får frågan om jag är intresserad av att göra en kolletion som är just ”Elin”. Jag ska återkomma dagen efter med moodboards, innan vi kan ta i hand. Lyckan är stor, pressen också, och jag kan inte låta bli att krama om alla och tacka för möjligheten.
13 februari (kväll) ”Jag börjar se en röd tråd”
Huvudet snurrar, jag har sådan otrolig respekt för designeryrket och vill så gärna leverera. Jag bläddrar i bok efter bok, magasin efter magasin. Allt som gav mig en känsla plåtar jag av. Det kan vara en möbel, ett print, ett plagg, en bild. Sedan gäller det att koka ner allt till någon sorts kärna. 250 bilder blir 200, som blir 150, som blir 100. När jag är nere på 50 börjar jag faktiskt se en röd tråd.
14 februari ”En nervös presentation”
08.30 hoppar jag och min presentationsångest in i en taxi, klädd i H&M (denna gång från topp till tå, varför inte)? Allt är hemligt, vi ses på ett kontor de vanligtvis inte brukar hålla till på, bara för att vara på den säkra sidan att ingen ska se mig och börja misstänka något. Uppdukat på bordet står mackor, juice och latte till fyra personer. Till mig, Malin Glemme, Caroline Ellingsen och Ella Scorocci – tre donnor jag kommer att tillbringa mycket tid med, men det vet jag inte då. Nervöst presenterar jag färg, form och kvaliteter. Det känns bra, men jag är alltid självkritisk och vågar aldrig hoppas på något.
15 februari ”Jag fick BERÖM!”
YES! Jag fick uppdraget PLUS beröm. Min presentation var över förväntan och designen skulle sättas i gång med på en gång. Jag ska få ihop en alldeles egen höstkollektion!
20 februari ”Slitsen ska gå till midjan”
Första kreativa mötet, i dag har jag med mig Columbine Smille som kommer att vara med mig genom hela processen. Jag beskriver vad jag är ute efter, enkla men välarbetade plagg, bärbara men gärna med råa detaljer – och även lite vågade sådana. Jag vill att slitsen på min långklänning ska gå ända upp till midjan, vilket jag lite osäkert presenterar. Men Malin älskar det och jag känner hur vi hela tiden talar samma språk.Vi sitter i timmar, och trots att jag är döhungrig och känner mig ganska utarbetad finns det inte någon annanstans jag vill vara just nu än just här.
23 mars ”Jag blir ’Lena Ph’”
Ett print ska vi så klart ha och det är en tjej i London som ska hjälpa mig med detta. Hemlighetsmakeriet gör att jag beskrivs utan att mitt namn avslöjas. ”Aha!” svarade prin-terskan, ”det är Lena Ph!” Min kollektion kallas internt ”Lena Ph” efter det.
15 maj ”Sanningen ’avslöjas’”
Det där höll inte så länge. Då printerskan verkar ha låst sig vid Lena Ph (som jag visserligen tycker är döcool) så kändes printförslagen riktade till en äldre målgrupp (även om Lena inte ser många dagar äldre ut än jag). Designteamet måste ”avslöja” sanningen – men hon har inte en susning om vem jag är.
13 juni ”Plötsligt kommer rätt känsla”
Printerskan kommer på besök från London och jag får även lära mig hur den här processen går till. Snart ligger det en hög med prints på bordet, och jag känner mig nästan lite dum eftersom jag inte nappat på något – ”för ungt, för gammal, inte jag”. Men plötsligt får jag rätt känsla i magen. Jag tar upp printet, klär Collan i det och snart bestämmer vi oss för ett som ska sitta på min långklänning – efter att vi justerat färgerna något.
10 juli ”Positiva och negativa besked”
Vi har nu en tydlig bild av kollektionen. Jag får ett positivt och ett negativt besked. Positivt – de har stort förtroende för kollektionen och vill utveckla den mer. Negativt – tiden räcker inte till, därför kommer den att släppas i vår i stället för i november. Vår i stället för höst, alltså. Min första tanke är att behålla det mesta, men ändra färgerna, fast det känns bara inte rätt. Jag börjar i princip om från början, men tar med mig kostymen – som i höstvarianten var i koppar, och som nu blir i silver. Långklänningen, skinnjackan och klänningen med kedja i ryggen får också följa med.
11 juli ”Vi hittar på en ny kollektion”
Träffar Columbine på en uteservering. Det är dövarmt, men där bestämmer vi oss för att sitta tills vi har en ny kollektion. H&M måste börja producera direkt. Jag med skissblocket i högsta hugg, och många timmar senare känner vi oss mer nöjda.
15 juli ”Jag gömmer mig bakom kläder”
Återigen möte med teamet. Vi håller alltid till i olika mötesrum, och några gånger får jag gömma mig bakom en klädhäst. De nya idéerna presenteras, och de går hem.
2 augusti ”Semestern avbryts hastigt”
Jag får åka hem två dagar tidigare från semestern för att gå igenom alla prover. Plagg efter plagg provas, nålas, diskuteras. Vissa, som de vida byxorna, ger mig magsår (passformen är långt ifrån det jag var ute efter). Så även den styva kostymen som kom i ett rosa provex. Flera plagg får gå flera rundor mellan fabrik och oss innan de sitter. Trots vissa motgångar älskar jag fortfarande varje sekund.
11 augusti ”Äntligen får jag berätta!”
Jag får berätta för en utomstående för första gången. Jag inleder ett samarbete med Patriksson Communication, en PR-byrå som ska hjälpa mig med pressrelaterade frågor. Jag har med mig ett tystnadspliktsavtal som måste signeras, och äntligen får jag berätta om vad jag nu under en ganska lång tid jobbat i smyg med. Tur, annars hade nog hemligheten läckt ut genom öronen på mig, var liksom bara tvungen att få berätta det för någon.
15 augusti ”Måste göra ett plagg till”
Jag äter lunch när H&M ringer och vill ha en klänning till (det är tydligen klänningarna som går åt bäst, och de ”får gärna vara i jersey”). Jag är ju inte någon typisk klänningstjej, men en grå klänning i jersey fixas, enkel och lyxig med rätt accessoarer.
2 september ”Är det här verkligen sant?”
Möte i H&M:s showroom, tillsammans med marknads- och PR-chefer, för att diskutera en PR-plan och en kommande turné med olika butiksevent. Det är så många inblandade … Jag sitter och dricker mitt kaffe, äter macarones och kan inte tro att det är sant.
13 september ”Jag hoppar i plaggen”
Peter Gehrke, en av Sveriges mest ansedda fotografer, ska plåta mina lookbook-bilder och nu ska jag presentera kollektionen för honom – och åtta andra personer. Är lite nervös, men det går ganska bra. Jag passar på att hoppa i plaggen, för första gången.
20 september ”Jag prickar in vårtrenderna”
Precis hemkommen från New Yorks modevecka jublar designteamet över hur många vårtrender jag lyckats pricka in – de styva byxorna, höga slitsen, vida vita byxor … Jag är glad för att de är glada, det där med att göra plaggen trendriktiga föll sig tydligen naturligt, ingenting jag strävade efter. Det kändes förvånansvärt oviktigt efter en ganska kort tid.
21 september ”Ett par skinnshorts – check!”
Träffar designteamet, det var ett tag sedan så jag blir glad över att få komma upp och träffa tjejerna igen. Jag har möjlighet till ett plagg till. Det slutar med ett par vita shorts i skinn efter en modell som redan fanns från en tidigare kollektion. Det finns inte tid för något annat, men jag känner mig nöjd.
20 september ”Plåtningsdags!”
Dags för plåtning. Det är måndag och jag avskyr att göra viktiga saker på måndagarna, jag är bara aldrig i mitt esse då. Jag plockar upp Collan och vi åker länge innan vi är framme vid en stor studio. Sveriges toppteam är på plats och jag sjunker ner i en stol för att få håret fixat av Erika Svedjevik. Studion myllrar av folk. Fyra bilder tas och vi håller på till sent på kvällen, jag är helt slut. Aldrig har jag brytt mig mer om att det ska bli bästa resultat, samtidigt som jag tack och lov varit medveten om att jag befinner mig i trygga händer.
10 januari ”Äntligen är det officiellt”
06.00 vaknar jag, kan inte sova. Det är i dag det äntligen blir officiellt, inte bara för branschen, utan också för mamma, pappa, vänner. Ligger i sängen men kan inte somna om, det känns som om jag fyller år och sover räv. Efter ett tag går jag upp, förbereder ett blogginlägg, tar en dusch för att exakt tajma när klockan slår 08.00. Sitter vid datorn, inväntar respons.
14 januari ”Vilken respons!”
Aldrig hade jag kunnat drömma om den respons jag fått för min kollektion. Financial Times skriver om den, New York Magazine listar den som den bästa samarbetskollektion de kan minnas, The Fashionspot, Telegraph, ändå är jag nervös när jag i kväll för första gången ska bära kläderna, på Elle-galan. Den första jag möter är Axel Nyhage från The Local Firm, han grattar, berömmer, jag är lite tillbakadragen av någon fånig anledning. Springer igenom salen då jag strax ska möta Margareta van den Bosch, vi ska träffas för att gå på röda mattan ihop. Jag hade tänkt bära långklänningen, men ändrar mig i sista sekund då jag är mer sugen på det vita setet. Efter mattan, efter intervjuer, känner jag mig genast bekvämare. Jag passar även på att göra ett ombyte under galan till långklänningen, för hey, jag måste ju självklart ta vara på bra PR-tillfällen.
26 januari ”Dags för turné”
Flyger till Malmö, är ovanligt oförberedd inför min första dag på turnén. Tre kvällar ska vi åka runt i landet, jag berättar om samarbetet, det bjuds på vin och snittar samt härlig musik. Funderar på vad jag ska prata om, vad som är intressant att höra och ifall verkligen så många kommer att komma som det påstås. Jag är nervös, nervös för att stå på en scen. TV, radio, inga problem, det är direktkontakten som gör mig skakig. Klockan 20.00 öppnas dörrarna och hjälp, det är massvis av folk som väller in. En halvtimme senare är det dags för mig att ta ton, jag freestylar, blir alltid bäst så. Publiken lyssnar snällt och kvällen har en underbar stämning. Så även i Göteborg och Stockholm dagarna därpå.
3 februari ”Det är MIN dag i dag!”
Det har gått en vecka, i dag är det min dag, lanseringsdagen. Jag är så extremt trött när klockan ringer, samtidigt som jag är förväntansfull och nervös, för guds skull! Det första som händer när jag slår av flygplansläget på min Iphone är ett SMS som dyker in från min kusin Frida: ”Oj,oj! redan massa kö i Göteborg!” Jag blir fylld av lycka, så glad över att mina läsare alltid är så otroligt stöttande. Tänker återigen tanken, tanken om att försöka njuta här och nu. Hoppar i mina silverbyxor, som jag bär en guldig klänning från Whyred över, runt halsen sätter jag halsbandet från kollektionen Slänger på en hatt, min skinnjacka, ringer på en taxi. Jag vill ner till butiken så fort jag bara kan. Väl framme väntar hela designteamet, marknadsavdelningen och Margareta van den Bosch på mig. Kön sträcker sig bort till Stadium utanför, personalen räknar högt ner innan dörrarna öppnas, alla applåderar, tjoar, och trogna, fina kunder och läsare strömmar in. Jag tar bilder, skrattar och tänker: ”Detta måste jag bara få göra igen!”
TIPS! GÄSTA STOCKHOLMS NYA STORA MODE- OCH SKÖNHETSFESTIVAL – STYLEBY KOMMER ATT VARA DÄR!
