STYLEBY kollar på modets översteprästinna, Miuccia Prada.

Miuccia Prada – modets översteprästinna

Hon är radikalfeminist, mimartist och har doktorerat i statsvetenskap. Ut genom golvet på sitt kontor har hon en rutschkana. Samtidigt tar Miuccia Prada sitt modeskapande på högsta allvar. Prada är klassiskt och excentriskt, tantigt men hippt. Tvetydigt med en märklig känsla av ”techno-retro”. Men vad är egentligen grejen? STYLEBY kollar på modets översteprästinna, Miuccia Prada.

”Miuccia Prada på catwalken.”

Att som modeskapare få höra sin debutkollektion recenseras som ”Familjen Jetson möter familjen Flinta” är nog inte direkt kul. Med det var precis vad Miuccia Prada, kvinnan bakom det i dag enorma modeimperiet som bär hennes namn, fick genomlida under förvåren 1988. Hon hade precis debuterat som modeskapare inför en hel hög av förväntansfull modepress, men det gick inte riktigt hem. Modemagasinet W var de som jämförde hennes kollektion – en sober och minimalistisk tappning på 50-talets haute couture – med en barnfilm, och menade att Prada, som fram till då gjort sig ett namn för sina hypermoderna väskor i nylon, nu hade tagit en tidsmaskin rakt tillbaka till stenåldern. ”Men en dag kommer de att förstå”, tänkte Miuccia. Och hon skulle få rätt.

Prada 2005

I dag vet alla att Miuccia Prada är en designer som tvingar dig att tänka om, som tvingar dig att se på kläder, och på samtiden, på ett nytt sätt. Och hon har aldrig varit en vanlig designer. Det är nog inte många modeskapare, till att börja med, som har en doktorstitel i statsvetenskap på cv:t, och som ville bli politiker och först motvilligt började med mode. Miuccia Prada siktade under 70-talet, som ung i Milano, på en politisk karriär. Det gick bra och hon tog sig högt upp i den feministiska falangen i det italienska kommunistpartiet. Den 24-åriga Miuccia Prada demonstrerade, skrev politiska texter och var barrikadernas chicaste. Hon kämpade för jämställdhet i Yves Saint Laurent och gick i demonstrationståg i vintageklänningar, gamla diamanter och stora rockar (en stil Miuccia Prada senare beskriver som ”rätt udda”).

”Anna Wintour, Miuccia Prada, Franca Sozzani 2016.”

Men så, mitt under 70-talet som 25-åring, ändrade hon sig. Hon lämnade partilokalerna och sökte sig till dramaskolan Teatro Piccolo i Milano: Hon skulle bli mimartist. Det skulle komma att bli en fem år lång utbildning i mimkonsten, ”en ursäkt för mig att slippa öppna munnen”, som hon själv har beskrivit det. Prada älskade livet som mimstudent, men hennes föräldrar var inte lika förtjusta. Miuccia Prada var uppväxt i en mycket förmögen, italiensk medelklassfamilj, där hennes morfar, Mario Prada, hade skapat förmögenheten genom familjeföretaget Fratelli Prada. Det är mer än hundra år sedan Mario slog upp portarna till den första Prada-butiken i det lyxiga varuhuset Galleria Vittorio Emanuele, precis i närheten av Milanos väldiga Duomo-katedral. Mario Pradas typiskt italienska läderhantverk blev under 1910-talet omtalat, och inom fem år var han hovleverantör till den italienska kungafamiljen. Förutom väskor och andra läderprodukter var promenadkäppar i elfenben, hårborstar i sköldpadd och necessärer i elefantskinn några av Marios specialiteter. Vissa av dessa klenoder finns fortfarande att se i skylten på Prada-butiken som fortfarande ligger kvar i Galleria Vittorio Emanuele.
prada
I dag, under dotterdottern Miuccia Pradas styre, är den butiken en av över 400 Prada-butiker världen över, och i augusti 2013 öppnade Prada äntligen sin första nordiska fristående butik på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Den nästan 600 kvadratmeter stora butiken är ritad av Roberto Baciocchi, som också skapat Pradas huvudkvarter i Milano. Just huvudkvarteret berättar på ett bra sätt om Pradas estetik. Byggnaden är enkel och snygg, men inget som sticker i ögonen. Dörren är lite hemlig, den kan lätt missas, men väl där inne är ytorna enorma, tomma, råa. Golven är av betong och väggarna är enkla och vita (rör och annan konstruktion har lämnats synligt) och i rummen finns vackra möbler. På väggarna finns ny och spännande samtidskonst, och genom golvet i Miuccia Pradas kontor går en lång, silverblänkande rutschkana rakt ut på den tomma gårdsplanen utanför. Det är ett konstverk av konstnären Carsten Höller, och enligt uppgift används den av Mrs Prada så ofta som hon känner att hon behöver det. På bottenplan finns den stora byggnad där Miuccia Prada varje säsong anordnar sina visningar, till vilka en inbjudan är säsongens mest eftertraktade. Outtröttligt konsekvent, säsong efter säsong, är det Prada som lyckas föra modets konversation framåt.
Prada har åstadkommit en enorm tillväxt under de 35 år som gått sedan Miuccia Prada tog över och har senaste åren gått med vinst. Det är rätt så bra jobbat för en gammal politisk kämpe, filosofie doktor och, ehum, mimartist.
Men hon har inte gjort det alldeles ensam. Förutom Fabio Zambernardi, som bossar över design på Prada och som Miuccia Prada filtrerar alla sina idéer till nya kollektioner genom, finns en annan man i Mrs Pradas liv (man säger aldrig bara Miuccia, utan alltid Mrs Prada). 1978, samma år som mamma Luisa tvingade henne att sluta med mimartisteriet och ta över familjeföretaget, träffade hon Patrizio Bertelli, i dag Pradas exekutive chef och styrelseordförande. För Muiccia Prada går han kort och gott under namnet Bertelli. Han ägde en läderfabrik i Toscana, och ägnade sig åt att producera vad som i Miuccia Pradas tycke var fula kopior på hennes Prada-väskor. När hon sökte upp honom för första gången, på en mässa, upplyste Bertelli Miuccia Prada ”snällt” om allt som var fel med hennes företag och allt hon var usel på. ”Han var stridslysten, krigisk och oändligt grälsjuk, och den mest arrogante man jag någonsin träffat”, har hon berättat. Ett år senare är han chef för Prada, och inom tio är de gifta och har två söner ihop.
Det är också tio år senare, 1988, strax innan Miuccia Prada ska fira sin 40:e födelsedag, som Bertelli har lyckats tjata henne till att, utöver väskor och skor, börja göra kläder. Vid det här laget hade Pradas väskor närmast blivit ett kultobjekt i modevärlden. Det Miuccia Prada gjorde när hon motvilligt tog över familjeföretaget (”Min värsta mardröm var att jag skulle bli designer”, har hon sagt) var att slänga ut specialiteten med fina, klassiska läderprodukter genom fönstret och lansera en liten, svart, avskalad ryggsäck – i nylon. Det här var under 80-talet när opulens, axelvaddar, neon och shock value var högsta mode. Pradas ryggsäck talade ett språk som var raka motsatsen. Till en början var hennes nylonväskor modevärldens största insiderhemlighet, men efter en lansering i USA blev ”pradabag” ett nytt ord synonymt med sofistikerat chic. Miuccia Prada hade avlossat ett av startskotten för 90-talets minimalistiska modecraze.

Prada 1988

Men så var det alltså tid att introducera kläder. Det hade inte Miuccia Prada alls någon lust med. Trots att det numera var hennes yrke fick mode henne att skämmas. Det skulle ta lång tid innan Miuccia Prada kunde se på mode som något annat än fånigt och enfaldigt. Men Bertelli envisades, då han satt på en smålömsk affärsstrategi: Om de butiker som då, 1988, famgångsrikt sålde deras väskor och skor ville fortsätta sälja dem skulle de även behöva köpa in Pradas kläder. Detta skulle betyda att Prada-produkter skulle ta upp större yta i butikerna, och därmed skulle konkurrenter fasas ut. Bertelli sa till Miuccia att fine, strunta i det då, men då skulle han hitta någon annan som kunde designa en kollektion. Det kom inte på fråga. Miuccia Prada må ha avskytt tanken på att bli designer, men tanken på att någon annan skulle bestämma i hennes företag var värre. Det positiva var ju att hon äntligen kunde få kläder precis som hon ville ha dem. Och det finns egentligen en koppling mellan mim och mode – båda låter kroppen sköta snacket. I båda fall handlar det om att genom kroppen uttrycka känslor, identiteter eller idéer. Kanske har Miuccia Prada fått mer användning för sin mimträning än man kan tro.

Prada SS18

Det som pressen inte riktigt förstod där vid catwalken, när ”familjen Jetson och Flinta” paraderade förbi, var att i och med Miuccia Prada fick modevärlden en av sina första postmoderna modeskapare. I sin första kollektion utforskade hon konstbegreppet appropriation, där du ”refererar till det som redan finns och använder redan existerande objekt eller bilder i ditt skapande”. Alltså: retromode. Vad varenda designer numera ägnar sig åt på olika sätt. Prada var en av de första att plocka upp det tillvägagångssättet.

Med det sättet att skapa, där hon refererar till samtiden och historien och omskapar den, kan man i Prada ofta läsa in djupa intellektuella diskussioner eller kritik. Miuccia Prada må ha lämnat sina ungdomsdagar som politiskt aktiv och mimartist bakom sig, men finns det något hon inte släpper är det hennes feministiska värderingar. Till skillnad från den glamorösa stil som italienskt mode ofta får representera, där kvinnan är sexig genom att vara avklädd och dränkt i bling-bling, medan mannen utstrålar pengar och makt i välskräddade och mäktiga, dyra kostymer, befinner sig Pradas mode i ett helt annat universum. Pradas kläder är dyrbara, javisst, och de sätter ofta i gång en hel ström av cravings bland modeintresserade fans. Men hennes kollektioner är skapade med smarta och intressanta kvinnor på näthinnan, kvinnor som har integritet, är feminina, skarpa och genomträngande. Komplexa kvinnor. Vilket det ibland kan vara svårt för en publik att förstå. Miuccia Prada har mer än en gång fått kritik för att hennes kläder är rent ut sagt fula. För höstkollektionen 2007 exempelvis, även kallad ”teddykollektionen”, frågade sig kritikerna om hennes fluffiga kappor i mohair, som matchades med bilmössor, höga sockor och kjolar med paljetter och tuppfjädrar: ”Vem vill se ut som en badrumsmatta?”

Prada SS18

”Jag gör kanske fula kläder av fula material”, blev Miuccia Pradas svar, ”helt enkelt mode av dålig smak. Men, i slutändan blir kläderna faktiskt snygga ändå.” Det finns alltid någon märklig detalj i det där till synes ”fula”, något som gör kläderna intressanta och lyfter upp dem ur de enkla diskussionerna om snyggt versus fult, till platser där vi slipper sådana värderingar.

Det kan vara svårt att ringa in Pradas estetik exakt. Hon är en sådan där designer som gillar variation. Men är det något Miuccia Prada gjort sig känd för är det som världsledande inom material och textilier. När Prada väl får kritik brukar det handla om ”fulheten” i hennes tyger och färger, som ibland anklagas för att vara klumpiga eller tunga. Men Miuccia Prada jobbar inte med fjäderlätt sidenchiffong och gudinnedraperingar – det skulle vara alldeles för lätt. Prada ser i stället till att utnyttja det faktum att hon befinner sig i Italien – ett av de världsledande länderna i fråga om material och sömnad.

Prada AW17

Till varje säsong utforskar hon nya tekniker att ta fram textilier på. Exempelvis den där mohairen, ”badrumsmattan”, vävd på ett sätt så att den liknar fårskinnspäls men utan att faktiskt behöva något dött djurs skinn. Resultatet är ett extremt lätt och varmt material, och i dag är den mohairtekniken något vi ser hos var och varannan designer (bland annat har svenska Dagmar använt det till både kappor och tröjor). Eller så hittar hon på olika sätt att väva tyger på – eller som den gången när hon helt på egen hand gjorde spets modernt igen genom att göra outfits topp till tå i noga utvald spets, inklusive väskor och skor. Den kollektionen handlade om ännu en besatthet hos Mrs Prada: just kvinnors olika besattheter (meta!). Mrs Prada är en intellektuell designer, dessutom kvinna (inte alltför vanligt i modebranschen), och lyckas med varje kollektion hitta en ny blick, en ny dimension av innebörden i femininitet, hur det är att vara kvinna.

Prada AW17

Oavsett intentionerna Miuccia Prada har med sina kollektioner fortsätter hennes märkliga, feminina och kittlande vackra modedesign att påverka både dem som älskar mode likväl som andra modeskapare (Marc Jacobs och Acnes Jonny Johansson är stora fans). Det finns inte en enda designer i dag som inte är avundsjuk på det modeimperium Mrs Prada och hennes man har byggt upp, för att inte nämna den intuitiva talang hon besitter för att skapa mode som inte bara är begärligt och läckert på ett subversivt sätt – utan som också kommer med en känslomässig förankring.

Miuccia Prada må ha avskytt tanken på att bli designer, men att någon annan skulle bestämma i hennes företag var värre.

Det finns alltid någon märklig detalj i det där till synes ‘fula’, något som gör kläderna intressanta och lyfter upp dem.

TIPS! STYLEBYS NYA HÖSTBOX ÄR ÄNTLIGEN HÄR, FYLLD TILL BREDDEN MED FANTASTISKA SKÖNHETSPRODUKTER FRÅN VÄLKÄNDA VARUMÄRKEN – MER INFO OM BEAUTYBOXEN HITTAR DU HÄR

foto IBL & PRADA

NUVARANDE Miuccia Prada – modets översteprästinna
NÄSTA 5 (nya) franska märken att hålla koll på just nu!