Plast­klänningen får sitt stora genombrott med Toto Coelos jättehit ”I Eat Cannibals” våren 1982.

Först blir det varmt. Sedan blir det blött. Och sedan blir det kallt. Och börjar lukta illa. Lite som att kissa ner sig, helt enkelt. Så det finns en anledning till att plast aldrig riktigt lyckats konkurrera med denim, bomull eller läder när det kommer till att göra kläder.

Men det betyder inte att tappra försök inte har gjorts.Redan på 60-talet väckte spanske stjärndesignern Paco Rabanne viss uppmärksamhet med sina färgglada plast­klänningar. Men de slog liksom aldrig. Särskilt inte i det svettiga Spanien.

För min egen del öppnades ögonen för plastkläder när jag satt och smygkollade i storebrorsans Okej-tidningar 1978. Wendy O’Williams i Plasmatics var en märklig typ, tyckte jag. Varför hade hon tejpkors över bröstvårtorna och genomskinlig plastklänning? Bara konstigt, tyckte den prepubertale Oskar.

Plastkläderna fick en hygglig framgång i punkkretsar med dragning åt S&M-hållet. Och snillet Vivienne Westwood gjorde vad hon alltid gjort. Kollade vad kidsen på gatan hade, och släppte snabbt egna versioner i sin butik Sex på Kings Road i London.

Men än så länge var plastkläder nästan enbart för punkare och dem med speciella sexuella böjelser. Det är i alla fall vad jag inbillade mig. Som tioåring blev jag ju inte bjuden på särskilt många dekadenta Eyes Wide Shut-fester…

Men våren 1982 hände det till slut. Efter år av förnedring och hånfulla skratt fick plastklänningen sitt stora mainstream-genombrott. Men det handlade inte om den tjocka, lite fina PVC-plasten. I stället var det den absolut slummigaste, billigaste och skräpigaste plasten som stormade fram.

Plastklänning

Toto Coelo i plastklänningar

De fem brittiska tjejerna i Toto Coelo blev snabbt världskändisar när deras låt ”I Eat Cannibals” stormade in på topplistorna våren 1982. Men det var inte deras höga spretiga frisyrer, deras robot-möter-grottmänniska-dans eller själva låten som var snackisen. Det var deras klänningar. Gjorda av sopsäcksplast.

Jag minns själv hur jag satt i pojkrummet och fingrade på den lilla sju-tummaren (Nej, det där var absolut ingen usel självbefläckelsemetafor, jag menar singelomslaget) och fa­scinerades. Sopsäckar. Så coolt, så konstigt men ändå så genialt självklart.

Att ta det fulaste och mest baktalade materialet och upphöja det till mode. Nej, naturligtvis var jag inte så reflekterande. Jag tyckte bara det var coolt. Och lite knasigt.

Vissa plagg funkar bättre än andra att sno från idolerna och implementera i sin egen garderob. När högstadietjejerna hemma försökte klippa till sina egna Toto Coelo-klänningar såg det mest ut som om deras snälla, men lite snåla, mamma gett dem en plastpåse att dra över sig som skydd mot regnet. Lösningen blev i stället en kortlivad men intensiv trend, med armband av färgglada plastpåsar.

Så plastklänningen hamnade återigen i de lite mer kinky sexaffärerna. När vi blev mer och mer miljömedvetna på 90-talet funkade det helt enkelt inte så bra med oljebaserade kläder längre. Alla trender gör ju förr eller senare comeback. Och i plastklänningens fall var det onekligen det senare.

”Lady Gaga i plastklänning.”

Den här gången skulle det dröja ända till våren 2009. Och det var två tjejer som ungefär samtidigt gav plastklänningen sin renässans. På två helt olika sätt. När Lady Gaga plastade in sig handlade det om avantgardistiska skapelser, som en föraning till den berömda köttklänningen. För Katy Perry handlade det i stället om färgglatt sötsexiga småklänningar med drag av 60-tal. Men tillsammans krattade de manegen för plastens återtåg på catwalken.

Och 2018 är plasten tillbaka igen – Chefredaktören: ”Ljust & trendig plast – inget kostar mer än 500 kr!”

av Oskar Hammarkrantz foto IBL

TIPS! STYLEBYs BEAUTYBOX fylld till bredden med fantastiska skönhetsprodukter från välkända varumärken – mer info hittar du HÄR

NUVARANDE Tillbakablick: Plast­klänningen får sitt stora genombrott
NÄSTA Möt stilsäkra artistduon VAZ!