Nora Fazel: ”Killar, gilla inte mitt #MeToo-inlägg lite trött på tunnelbanan påväg hem!”

STYLEBY frågade vår bloggare och infuencer Nora Fazel om hon ville skriva några ord kring de senaste dagarnas uppmärksammade hastagg #MeToo - här är hennes ord!

#MeToo

På krogen, i skolan, på arbetsplatser, på gatan och i alla andra vrån finns det män som tar sig friheten att ofreda oss. Det kan ske i form av en busvissling när man har traskat ensam på gatorna på väg hem från det som varit en trevlig kväll med en vän men som snabbt övergått till skräcken över att man blir en av dem procenten som får vara med om överfall. Måste jag ständigt vara rädd för hälften av världens befolkning?

Hashtagen #MeToo har blossat upp enormt de senaste dagarna. En hashtag där kvinnor delar med sig av sina erfarenheter kring utsatthet av män. Jag har själv tryckt tillbaka tårarna många gånger när jag läst andra kvinnors historier men också för att jag själv är en av de alldeles för många kvinnor som varit med om att bli bestulen på rätten att äga sin kropp. Det är svårt att glömma bort de gånger man tvingats att uppskatta en så kallad ”komplimang” som slitit loss en bit av min värdighet. Eller dem gånger jag fått hårda ord som spottade på mig för att jag vänligt men bestämt tackat nej när en man har insisterat på att få störa min kväll lite för länge. Eller alla gånger jag blivit ombedd att uppskatta att just han valde att tafsa på mig, han som är så snygg och så underbar. Jag borde vara tacksam, väl.

Jag har lärt mig att vara vänlig mot män. Le snällt, tacka, inte ha ögonkontakt för länge ifall att det skulle sätta igång några tankar som skulle innebära ett hot för min kropp. Kanske är det så att jag alltid är lite trevligare än vad jag egentligen behöver eller vill. Orden fastnar precis på tippen av min tunga när jag ska dela med mig om exakt vad det var som han gjorde fel, jag som bara vill skrika ut det så hela världen hör och känner den förnedring som har etsat sig fast i min bröstkorg. Jag har varit tyst. Det är inte min eller vår värld just nu. Jag vet ju att jag berövas på mycket utöver rätten till min kropp. Mina möjligheter till jobb och välmående, min utsatthet i nära relationer. Livet står på spel 365 dagar om året på olika sätt för att jag är kvinna.

Bränner tungan på kaffet medan jag tänker på detta men det känns knappt. Jag är för djupt inne i mina tankar och funderingar för att vara medveten om det fysiska runt mig. Vad är lösningen på detta? För även om det är en styrka att så många kvinnor vågar dela med sig så ligger inte lösningen i våra händer. En klunk till. Huvudet blir varmt, strupen likaså men jag känner att jag kallsvettas. Jag vill inte behöva vika blicken, jag vill inte behöva le stort när jag egentligen är så förbannat trött och jag vill aldrig känna en hand runt midjan som jag inte aktivt valt att ha där. Men kära systrar, vi vet att lösningen inte väntar på att diskuteras fram av oss. Lösningen är den att män måste ta ansvar för det som dem har utsatt oss för. Inte vara passiva genom att gilla mitt #MeToo-inlägg lite trött på tunnelbanan påväg hem, utan faktiskt själv skriva ett där han aktivt uppmanar sina andra manliga vänner att vara uppmärksamma på hur deras vänner beter sig mot kvinnor. Det måste sägas ifrån, det måste arbetas proaktivt. Vi kan inte förväntas att bära denna tyngd och inte heller ligger det på oss att dela med oss av det som skadat oss, om vi inte orkar.

#MeToo. Förmodligen min framtida dotter också. Antagligen min mamma med. Antagligen tjejen som springer över till min sida av gatan för att hon ser någon öka takten bakom henne….

 

NUVARANDE Nora Fazel: ”Killar, gilla inte mitt #MeToo-inlägg lite trött på tunnelbanan påväg hem!”
NÄSTA Moderedaktören Jo Ellisons 5 idiotsäkra stiltips