Gina Dirawi: ”Vadå, måste jag tänka på att vara snygg nu helt plötsligt?”

Årets eurovision är i full gång och vi minns tillbaka till en av våra favoritstories med den tidigare Mello- och Grammis programledaren Gina Dirawi. Nu kan du läsa hela intervjun här!

 

Det blir allt trängre på den scen som är uppställd på Café Operas dansgolv. En efter en kommer de artister, som enligt en jury förkroppsligar det bästa inom svensk musik under året som gått, upp på scenen. Grammisgalan har presskonferens och i de välkända ansiktena spelar olika typer av ansiktsuttryck – förlägenhet, stolthet, glädje. Vissa är uppsluppna, andra sammanbitna och koncentrerade. I raden längst fram står en person som äden enda av de på scenen som faktiskt inte någonsin släppt någon musik. I alla fall inte än, men det får vi återkomma till. Hon tillhör de kontrollerat uppsluppna. Hon skämtar med Lilla Namo, men så fort den samlade -presskårens kameror börjar smattra fryser ansiktsdragen i en pose som hon vet funkar. När fotograferna fått sitt blir det åter skämt med Lilla Namo. Under presentationen har hon blivit presenterad som Grammis-galans värdinna, något som hon opponerat sig mot. Hon vill bli kallad programledare, inte värdinna.

”Högklackat kan go to hell”, säger Gina Dirawi och sparkar av sig ett par spetsiga svarta pumps. Pressen har gått hem, det är i stort sett tomt på Café Opera och Gina drar upp ett par rejäla Dr Martens-kängor i vilka hon stoppar ner de bara benen, trots minusgrader ute. Till detta har hon valt en svart pennkjol i läder och en vit T-shirt med print. Hon är mycket nöjd med klädvalet.

”Hade jag tagit på mig någon jävla klänning så hade det blivit helt fel stämning. Det hade varit too much, det här var perfekt. Det här är chill.”

Gina förtydligar: Hon har absolut inte något emot att ”köra på” klädmässigt. Tvärtom! Men mer kanske ”klä ut” än ”klä upp”.

”Ibland skulle jag vilja se ut som Christina Aguilera i ’Can’t Hold Us down’-videon när hon är riktigt hett ghetto fab. Och ibland vill jag se ut som en liten älva. Ibland som en indian. Jag har en fantasivärld i huvudet, men jag orkar sällan realisera den. Jag är lite för lat och bekväm för det.”

Gina botaniserar i minnet kring sina tv-outfits och nämner den vita kostym från Hugo Boss hon bar i ”Melodifestivalen” för ett år sedan.

”Den gillade jag. Jag känner mig mycket mer bekväm i byxor och kavaj än i partyklänning. Jag känner mig ofri, nästan kvävd, i tighta klänningar som visar form. Det blir ännu mer fokus på det yttre då. På Instagram så ger ju många komplimanger kring det yttre, och … Jag är lite kluven till det. Då känner jag ’vadå, måste jag tänka på att vara snygg nu helt plötsligt’? Jag har ju aldrig gått in för att vara ’snygga tjejen’ liksom. Aldrig. Det är inte alls min grej, jag kör på min personlighet.”

Gina säger ”Kom vi drar, jag har bilen utanför”, och när hon säger ”utanför” så menar hon det bokstavligen. Trots att det inte riktigt finns några parkeringsplatser där. Utanför Café Opera står Ginas bil med varningsljusen på. Den senaste timman har den stått och kört enmansdisco utanför nöjespalatset på ett sätt som skulle få Grammisnomerade Avicii att ta med den i showen.

Gina svänger ut på Norrbro mot Södermalm. Under bil-stereon ligger minst en hoprullad parkeringsbot. Bilder från presskonferensen börjar kablas ut över sajter och på Instagram. Producenten Masse Salazar från Red Line-studion har lagt upp en bild på Gina omgiven av honom själv och brorsan Salla. ”Fick äran att ta en bild me @ginadirawi” står det under bilden, som har massor av likes redan.

”Nej, lägg av!” säger Gina, uppenbart smickrad. ”Jag är ett fan av dem. Jag älskar människor som jobbar hårt och bygger upp något, fastän förutsättningarna kanske inte var de bästa. Jag går i gång på underdog-grejen. Jag känner igen mig i den. Jag fick alltid höra att ’sådana som du går det aldrig bra för’.”

”Sådana som du”? ”Ingen såg ju ut som jag på tv förut. Eller i offentligheten alls knappt. Då är det lätt att det dras sådana slutsatser.”

Hur kändes det att plötsligt åka på att bli folkkär när du har det där underdog-perspektivet?  ”Ska jag vara ärlig nu så blev jag arg. Känslan var: ’Jaha, nu tycker ni om mig! Varför gjorde ni inte det tidigare?’ Det blir ju orättvist så klart, för man drar alla människor över en kam. Det är som alltid de trångsynta som märks, de som är coola syns ju inte på samma sätt. Men det blir märkligt när du i hela ditt liv fått indikationer från andra landsmän att du är annorlunda – och inte på ett positivt sätt – och sedan älskar alla dig plötsligt. Jag skulle tro att känslan är att jämföra med att arbeta någonstans och alltid känna sig lite utanför, och att man sedan gör något bra och då vill alla vara din kompis. Det är inte okomplicerat, det där. I grunden är det ju en positiv känsla att bli hyllad. Och, ska sägas, jag har ju inte bara känt utanförskap med svenskar, utan även med invandrare som tyckt att jag är för svennig. Jag hatar att jag ska behöva välja sida. Jag vill ju ha gemenskap, men har inte alltid vetat var jag ska hitta den.”

2009 sökte sig Gina, då nyss fyllda 18, till bloggen som uttrycksmedel. Det är bara fem år sedan hennes blogg ”Ana Gina” (”Jag är Gina”) startade. Vägen från att blogga framför datorn hemma i Sundsvall till Sveriges största tv-produktion gick på tre år.

”Att tala inför folk, vara pedagogisk och samtidigt rolig, vilket ju programlederi handlar om i grund och botten, är något jag hållit på med ända sedan skolan. Redan då var jag väldigt intresserad av att fundera på hur jag skulle tala till folk så att de skulle lyssna på mig – och förstå mig.”

Människor som arbetar med Gina vittnar om hennes till synes totala oberördhet inför det faktum att miljoner sitter framför tv:n och tittar, och tusentals människor sitter framför henne i lokalen.

”Jag har märkt att folk blir nervösa av mitt lugn. Men har jag förberett sig så finns det ju inte så mycket att vara nervös för? Är jag förberedd så vet jag att det blir som det blir. Plus: Det är ju bara ett tv-program. Fuckar jag upp så är det ju ändå glömt i övermorgon.”

Men hennes inre underdog har inte somnat, för i nästa sekund säger hon: ”Sedan kan jag tänka på att det kanske sitter någon och tittar som säger ’kolla vad nervös hon är, jag skulle göra det där mycket bättre’. Då vill jag visa den personen att ’nehej, det skulle du inte alls’. Men jag älskar när sändningar gått jättemycket fel, och jag måste rädda felen på ett sätt så att de som tittar inte ens märker att det gått fel! Jag får värsta adrenalinkicken av det, det blir som en hinderbana jag måste klara av. Jag älskar det! När allt går perfekt blir det jävligt tråkigt.”

”Förut hade jag inställningen ’Come on, släng skit på mig då, jag bryr mig inte’. Men inte nu längre.”

Gina svär mer än de flesta när hon talar, men hon pratar så och på något sätt flyter svordomarna in naturligt i hennes tal. Det låter inte fult. Men ordet ”perfekt” nästan spottar hon ur sig – när det kommer från hennes mun låter det som världens vidrigaste ord.

”Jag är så jävla mycket för imperfektion. Jag vill inte bli sedd som någon som är perfekt, som gör allt perfekt.”

Och så skäller underdoggen igen.

”För är du perfekt som en robot, och sedan fuckar upp … Då blir folk skadeglada. ’Kolla, det sket sig för henne.’ Det är bättre att inte vara perfekt från början, så det inte blir en big deal. På ett sätt är det väl för att skydda mig själv, på ett annat sätt är det väl att visa att ingen är perfekt. Att inte vara perfekt är att vara mänsklig”, säger Gina bestämt.

”När folk svarar ’att jag ska ramla på scenen’ på frågan om vad som är det värsta som skulle kunna hända tänker jag alltid … ’Why?’ Liksom, vem bryr sig i världen om jag ramlar på en jävla scen? Ingen! Känner man att det är det värsta som kan hända så är det dags för en reality check. Det räcker att jag tänker på mina föräldrars tid i flyktinglägren för att inse att ramla på en scen är … ingenting. Det är viktigt att hålla perspektivet i den där geggan.” 

När du säger geggan så menar du …  ”Ja, men hela den här tv-biten och mina egna problem. När jag blir för egocentrisk så måste jag pausa. Pappa säger att när man hamnar för långt in i sina egna problem så ska man åka till andra och lyssna på deras problem. Då får man perspektiv – och så är det faktiskt. Det är ett bra råd. Då förstår man att man inte är ensam, och ofta att andra har det ännu tuffare. Det ger perspektiv och en känsla av inte ge upp. Min inställning till problem är att det alltid kommer något bra ur det, även om det inte känns så när du är mitt uppe i något jobbigt. När jag var yngre hade jag bulimi och det var så klart jätte-jobbigt, men jag var alltid helt säker på att jag skulle ta mig igenom det. Vilket jag också gjorde. Det finns ju ingen annan väg än framåt. Annars ger man ju upp? Och det gör man ju bara inte.”

Vi har otur, en parad gör att en polis stoppar oss på Norrbro. Gina svär högt och länge, sedan gör hon en skarp u-sväng. Att stå och vänta på att ett gäng killar i uniformer ska paradera förbi har hon inte lust med. Ett tjejgäng noterar bilens krumbukter, och när de ser att det är Gina Dirawi som kör skriker de rakt ut och vinkar hysteriskt i värsta Justin Bieber-stil. Gina vinkar tillbaka för fulla muggar mitt i svängandet (en av tjejerna skriver sedan på Ginas Instagram att det var just hon som vinkade, just den bilden har 4 866 likes). Gina har 200 000 följare på Instagram (själv följer hon 87), vilket är bland de flesta i hela landet.

LÄSTIPS! Systrarna bakom Instagramkontot l_t_w_s_: ”Vi är galna i örhängen”

”Det är tudelat, det där med sociala medier. Känslan blir ibland att jag är andra människors ägodel, det spelar ingen roll hur mycket bilder jag lägger ut – alla vill ha mer, mer och mer. Men samtidigt så vill jag hålla kvar mina följare, jag vill ju ha en bra kontakt med dem. Jag tänker även framåt att det är bra att ha det kontaktnätet att få ut sina grejer. Så jag köper läget. Plus: Jag får skitmycket stöd, de som följt mig ända sedan bloggen känns som nära vänner.”

Efter STYLEBYs plåtning lägger Gina upp några bilder från studion. Den sista bilden som tas är den då Gina bär en lång svart klänning från Sportmax som du såg på förra uppslaget. Det börjar bli sent och Gina har skrivit ”Tired lady” under bilden. Dagen efter har den fått över 4 600 likes och en mängd kommentarer. De flesta peppande och beundrande, andra med en mer kompiston – men så finns den där andra typen också. ”Varför har du blivit så ful?” skriver en person.

”När jag gjorde mina Youtube-grejer kunde jag få typ femhundra kommentarer om att jag var en hora och borde dö. Jag tycker verkligen det är skitäckligt med skitsnacket på internet. Förr hade jag inställningen ”Come on, släng skit på mig då, jag bryr mig inte’. Men inte nu längre, stänger du av så blir du ju som en jävla isbit. Du tar inte in det positiva heller, stänger du av så stänger du av liksom. Man känner ju ingenting till slut. Vem vill vara så? Min familj blev sjukt orolig och pappa sa åt mig att ”Gina, du är så kall”. Än i dag har jag svårt att gråta över mina egna problem, men jag jobbar verkligen med att få ut den typ av svåra känslor. Jag går i terapi, vilket är skitnice. I dag är min inställning annorlunda. Bara för att jag är på tv så betyder inte det att folk får säga vad som helst om mig. Det är fan inte okej. Jag skulle aldrig, verkligen aldrig, gå in och skriva något skit om någon person på internet. ”Du är dum i huvudet och borde dö, din jävla slyna …” Jag fattar inte hur man kan ha det i sig att man vill skriva eller säga onda saker om andra. Det är så sjukt okänsligt. Jag tappar hoppet om människor ibland, fattar inte varför de är så elaka.”

”Jag måste ha fräscha naglar, annars känner jag mig äcklig. Fett hår och ofixade naglar gör mig deprimerad.”

I studion på Södermalm i Stockholm visar sig Gina ha färdiglagad sparris i väskan som hon kryddar sin lunch med (”jag var så sugen på sparris när jag vaknade i morse, så jag tänkte att det var bäst att jag tog med det”). Senare halar hon fram ett ägg. På fiket efter vår biltur en månad tidigare (utanför fiket lämnades bilen på en vändplats i en och en halv timma med varningslamporna blinkande) köpte hon en kopp te och sedan halade hon upp en gurka och sex ägg som hon hade i väskan. 

”Jag är en allt eller inget-person – äter jag ägg, så äter jag det hela tiden”, säger Gina och säger att det där ”allt eller inget” gäller även på anda områden än mat.

”Jag är dödligt lojal. Gillar jag någon så gör jag vad som helst för den personen, men märker jag att den personen inte skulle göra samma sak för mig så blir jag besviken och ledsen. Ett vardagsexempel är att jag kanske köper godiset min producent gillar när jag vet att hon ska jobba sent. Vissa fattar ju det där, att sådant är viktigt för mig, och gör samma sak tillbaka. Andra gör det inte, och då blir det lite jobbigt för mig. Om bara jag köper bullar till alla varje dag, och alla börjar ta det för givet, då blir jag sårad.”

Inför plåtningen får Gina sitt favorithår – långa platta längder. ”Som Cher!” säger hon förtjust och     tipsar om sin egen hårkur: Att massera in olivolja i håret, och sen gå med tofs i en vecka. 

”Efteråt är det helt perfekt”, säger hon och plötsligt låter det ordet vackert igen. Vi kan även bekräfta för dem av er som följer Gina på Instagram (där hon ofta lägger upp bilder på sin välmanikyrerade nagelrad) att, jo, hon är nagelbesatt.

”Jag måste ha fräscha naglar, annars känner jag mig äcklig. Fett hår och ofixade naglar gör mig deprimerad. Samma sak om det ser äckligt ut i mitt kök. Jag brukade bli arg på mamma för att hon var, och är, pedantisk. Nu är jag likadan själv! Jag kan inte gå och lägga mig utan att det ser fint ut i köket. Mamma sa alltid att vi var tvungna att skrubba toaletten innan vi tog hem någon, vilket jag aldrig fattade. ’Ingen bryr sig om vår jäkla toalett’, brukade jag säga. Och nu … Det första jag gör innan någon kommer och hälsar på är att jag skrubbar toaletten.”

Det är en månad kvar till Grammis och Gina berättar hur hon förtjust följer designer Bea Szenfelds arbete med de kläder hon ska ha på sig. Den här gången har Gina bestämt sig att gå utanför sin vanliga comfort zone, och hon ser uppenbart nöjd ut över det beslutet.

Hur involverad är du i de program du leder? ”När jag började med mina webbgrejer på SVT så var ju jag skitinblandad i allt jag gjorde. Sedan märkte jag hur andra program-ledare jobbade – de får allt skrivet, de kommer in och programleder och går igen. När man lämnar över ansvaret så där till någon annan så blir det inte riktigt som jag tänkt mig, har jag märkt. Man kan ju inte förvänta sig att folk ska fatta min vison. Jag tänker mycket på vad jag säger, och hur jag säger det. När jag ska säga texter högt, så bygger jag upp det som melodier i min hjärna. Som låtar med verser och refräng.”

Gina illustrerar genom att nästan nynna fram: ”Välkommen till Grammisgalan 2014!”

”Ska jag dra ett skämt så kan det vara så att det inte alls funkar först, men då inser jag att det räcker med att jag kanske går upp lite i meningen innan så att det kan bli en rolig … ’Fjong’ – och plötsligt funkar skämtet. Det är som en låt. Det handlar jättemycket om hur man fraserar och bygger en mening i ljud. Jag tänker alltid mina ’prator’ i ljud.”

Gina tänker i ljud – och på ljud. Ständiga rykten om att Gina ska ge ut en platta florerar i Stockholm. Hon kom ju ändå till slutaudition i ”Idol” ett år, och hon har sjungit i ”Melodifestivalens” mellanakter. Under Grammis-presskonferensen fick hon flera frågor om det finns tankar på att släppa egen musik, frågor hon mer eller mindre avfärdar.

”Joo … Du vet att jag sa att jag har en fantasivärld i skallen? När jag sjunger så liksom hamnar jag där, allt blir helt lugnt. Det är min flykt. Därför blir jag bajsnödig kring det här snacket om skiva. Inför andra året i ”Melodifestivalen” gick jag hos en sångpedagog. Jag var livrädd för att det där skulle framkomma att jag faktiskt är en dålig sångerska – då skulle ju min dröm vara förstörd! Att lyssna på det jag sjungit in första gången jag sjöng i en studio var det värsta jag varit med om. Jag kände mig så jävla misslyckad. Det är att hitta sin identitet som är det svåra – hitta min röst både när jag skriver musik och sjunger. När jag sjöng i ’Melodifestivalen’ så var det ju inte med min röst liksom.”

När Henrik Schyffert intervjuade Håkan Hellström i STYLEBY sa Håkan: ”Det tar lång tid att bli ung.” Att det tog tid att hitta sitt eget uttryck, länge kopierade han sina idolers sätt att göra musik. 

”’Att bli ung.’ Vad bra formulerat, det är ju exakt så det är! Musikmässigt håller jag på att hitta min röst nu, tror jag. Jag har märkt hur jag liksom brutit ner mig själv, jag har verkligen sugit, men för att sedan bygga upp mig igen. Nu börjar det komma fram en röst som jag känner mig väldigt trygg i. Jag håller nog på ’att bli ung’. Jag har skrivit låtar länge, men när man inte visar för någon så vet man ju inte om de är bra. Det är något jag haft ångest över i flera år. Nu har jag fått höra att jag faktiskt kan skriva låtar. Men det krävs mycket jobb med det här, och jag är verkligen inte där än. Så det är därför jag inte snackar om det så mycket.”

Utöver musiken och Grammisgalan så skissar Gina på ett nytt program från SVT, ett program som ska gå tillbaka till det Gina själv gillar allra mest: människor.

”Jag älskar människor. Allt som handlar om människor och vilka val de gör i livet – och varför. Jag är så sjukt nyfiken på varför vi blir som vi blir. Vad det är som formar oss och förhållandet mellan oss, vad vi ger andra. Om du inte ger till andra och bara tänker på dig själv, då kommer ingen att tänka på dig och då kommer du att bli ensam. Jag kan inte tänka mig något värre än det. Det är relationen med andra som är något värt, det är det du blir lycklig av. Den här ”Tänk på dig själv, bygg upp dig själv!”-attityden som finns i stora delar av samhället i dag …  Nä, jag tror inte på det. Inte alls.

TIPS! VÄLKOMMEN TILL SVERIGES MODE- & SKÖNHETSFESTIVAL!

Intervjun publicerades i STYLEBY #23 

foto Nielsen Omvik/Skarp Agent
stylist Columbine Smille
hår Martina Senke/Mikas Looks
modeassistent Iris Hjelmstedt