David Bowie – en ikon som förkroppsligade tidsandan musikaliskt och stilmässigt

Ett år har gått sedan David Bowie lämnade oss – i  STYLEBY #16 berättar Fredrik Strage om en ikon som alltid förstått att förkroppsliga tidsandan både musikaliskt och stilmässigt.

I november 1964 intervjuades föreningen Society for the Prevention of Cruelty to Long Haired Men i brittisk tv. Den hade startats av killar som tröttnat på att mobbas för sitt långa hår. Medlemmarna hade smala modskostymer och fluffiga Beatlesfrisyrer. ”Vem behandlar er illa?” frågade programledaren, och organisationens 17-årige grundare David Jones svarade: ”De flesta är toleranta men de senaste två åren har vi fått kommentarer som ’älskling’ och ’ska jag bära din handväska?’ kastade efter oss. Det måste få ett slut.”

Stödföreningen för långhåriga var en PR-ploj som David Jones hittat på för att få vara med i tv. Hatet mot (vad som på den tiden ansågs vara) feminina frisyrer drabbade många unga män i 60-talets England. Men David Jones brydde sig egentligen inte om ett och annat glåpord. Två år senare bytte han namn till David Bowie. Sex år senare höjde han ribban för könsöverskridande mode genom att på sitt tredje album posera i silverblå sammetsklänning, utfläkt på en divan, med håret böljande långt ner över axlarna och vänsterarmen höjd i en graciös pose.

Lästips! Läs också intervjun med Jocke Berg från Kent om hans garderob och tankar kring stil. 

”Jag är gay, och har alltid varit det, till och med när jag var David Jones”, sa han till tidningen Melody Maker 1972 och blev den första straighta rockstjärnan att använda homosexualitet som en accessoar. Samma år lanserade han sitt alias Ziggy Stardust, en intergalaktisk rocker som fick miljontals pojk- och flickhjärtan att sväva uppåt och explodera i stratosfären. Med kulörta kroppsstrumpor, morotsfärgad hockeyfrilla och storslagen popdramatik var Bowie, både visuellt och musikaliskt, en extrem kontrast till de vardagligt klädda bluesrockband som dominerade det brittiska musiklivet i början av 70-talet. ”Rocken verkade ha gått in i något slags jeanshelvete”, sa Bowie senare om den perioden.

För att utveckla sin stil tog Bowie hjälp av klädskapare som Freddie Burreti, Kansai Yamamoto och Derek Morton (senare skräddare hos Paul Smith). Modevärlden lät sig snabbt förföras. 1972 planerade brittiska Vogue att låta honom bli den förste mannen på omslaget någonsin. Ziggy, 70-talets superstjärna, fick posera bredvid Twiggy, 60-talets dito. Bilden blev så tjusig att fotografen Justin de Villeneuve gav den till Bowie i stället, som använde den på omslaget till sitt coveralbum ”Pin ups”.

Ännu mer ikoniskt blev det hårdmejkade porträtt som prydde föregångaren ”Aladdin Sane”. Den brittiske musik- och modejournalisten Paolo Hewitt, aktuell med boken ”Bowie – Album för album” (ICA Bokförlag), minns att han som 15-åring blev omåttligt fascinerad av den röda blixten som sminkats rakt över idolens ansikte.

”Jag tog med skivan till skolan för att visa mina kompisar. ’Vad är det där?’ frågade rektorn. ’David Bowies nya skiva, Sir’, sa jag. Han öppnade konvolutet och såg bilden där Bowie ser ut att vara naken och underkroppen är sprayad med silver. ’In på mitt kontor nu’, sa rektorn. Jag fick böja mig framåt och ta emot fyra rapp med käppen som straff. Jag gick på en katolsk skola och vi fick inte titta på bilder av halvnakna män, trots att vi varje dag bad till Jesus som var halvnaken på korset. Den händelsen fick mig förstås att älska Bowie ännu mer.”

Ungefär samtidigt, på en mindre konservativ skola i Göteborg, uppträdde en sjuårig Roland Hjort på roliga timmen med röd blixt målad i ansiktet. Whyreds designer upptäckte, likt många andra i sin generation, androgyn
estetik tack vare Bowie.

”Jag glömmer aldrig när jag såg omslaget till ’Diamond Dogs’ på Ica. Det var en målning av Bowie som låg utsträckt på golvet. Han hade mörkt läppstift och en hunds underkropp. Jag var sju år och höll på att skita på mig. Det var en uppenbarelse. Det snyggaste jag sett i hela mitt liv.”

Jag har försökt kopiera Bowies
duffel flera gånger. Egentligen är
det en vanlig tråkig 70-talsduffel som han nog tog på sig för att han frös. Men bilden är så sjukt snygg
att den blir ikonisk.”

1974, när ”Diamond Dogs” släpptes, hade Bowie redan börjat förvandlas från glamrockare till en så kallad soulboy (brittisk subkultur som uppskattade svart amerikansk musik och eleganta kostymer). Han drog till USA och blev allt souligare och funkigare. Karriären gick spikrakt uppåt samtidigt som Bowie höll på att knäcka sig själv med en diet som, enligt honom själv, bestod av rödpeppar, mjölk och kokain.

Ur det kraschade rockvraket reste sig så småningom en ny gestalt: The Thin White Duke. De käcka soulboykostymerna ersattes av vit skjorta, svart väst, smala, svarta byxor, bakåtslickat hår och ett paket Gitanes i bröstfickan. ­
Bowie lät sig inspireras av den tyska expressionismen: ”Dr Mabuses testamente”, ”Nosferatu” och andra 20-talsfilmer med skarpa kontraster mellan skuggor och ljus. På scen liknade han, som Paolo Hewitt uttrycker det i sin bok, ”en Sinatra från Weimar”.

Bilder ur filmen ”The Man Who Fell to Earth”, där Bowie spelar en utomjording, prydde albumen ”Station to station” och ”Low”. På den senare skivan har Bowie fotograferats från sidan med bronsskimrande backslick, klädd i en duffel i ett orange ökenlandskap. Det odödliga porträttet har     förhäxat åtskilliga rockstjärnor, inte minst Ian Curtis i Joy Division och Bret Anderson i Suede som båda försökte efterlikna den tunne, vite hertigen.

”Bowie är kolossalt snygg i ’The Man Who Fell to Earth’”, instämmer Roland Hjort. ”Under den perioden var han som mest sliten och såg allra coolast ut. Jag har försökt kopiera Bowies duffel flera gånger. Egentligen är det en
vanlig, tråkig 70-talsduffel som han nog bara tog på sig för att han frös. Men bilden är så sjukt snygg att den blir ikonisk. Det är inte duffeln som är grejen, utan helheten. Därför är det svårt, eller omöjligt, att återskapa den looken.”

Efter sin souliga och självdestruktiva period i USA flyttade Bowie till Berlin där han lugnade ner sig, upptäckte elektronisk musik och valde enklare kläder: rutiga skjortor, jeans och skinnjackor. Punken hade just detonerat i London men vid 30 års ålder var Bowie lite för gammal för säkerhetsnålar och nitar (dessutom blev han färdig med punkrock redan 1972 när han producerade The Stooges album ”Raw Power”). I stället valde han en nedtonad, grådaskig look som gjorde att han smälte in på gatorna i Berlin.

Bowies syntexperiment blev viktiga för det tidiga 80-­­ talets elektroniska popboom. En ny generation av sexuellt ambivalenta artister (som Marc Almond, Boy George och Gary Numan) hade dyrkat honom sedan de gick i lågstadiet. På albumet ”Scary Monsters” trädde Bowie fram som en gudfar för den vitsminkade och androgyna ”new romantic”-scenen. Han lät Steve Strange från gruppen Visage medverka i videon till ”Ashes to Ashes” och struttade själv runt som pantomimclownen Pierrot med strut på huvudet och cigg i mungipan. På ”Scary Monsters” fanns också catwalkhitten ”Fashion” med den militanta refrängen: ”Fashion! Turn to the left! Fashion! Turn to the right!

”Jag tror att han skrev den för att driva med mode­industrin, säger Paolo Hewitt. Bowie har aldrig handlat om mode, som är flyktigt. Han handlar om stil, som varar för evigt. Det är därför vi kan titta på ’Young Americans’-omslaget och tänka: ’Herregud, vad snygg han är.’ Om vi ser en bild från slutet av 80-talet tänker vi däremot att han ser töntig ut.”

1983 släppte Bowie sitt bäst säljande album någonsin: ”Let’s Dance”. Återigen fångade han tidsandan. Den likbleka synthclownen förvandlades till en yuppie i mintgrön kostym, blond kalufs och bländande leende. ”Let’s Dance” var en framgångsrik flört med topplistorna. Men som stadium­

”Det går en röd tråd, eller snarare en röd blixt, från bowie via madonna till vår tids metamorfosiska popdivor som lady gaga och nicki minaj.”

fyllande superstjärna tappade Bowie den fingertoppskänsla som lett honom genom hela karriären. Andra hälften av 80-talet blev en irrfärd genom halvdana skivor och anskrämliga plagg (under 1987 års utskällda ”Glass Spider Tour” bar Bowie bylsiga guldlamé­plagg, som om han stylats av Joe Labero).

Han försökte lösa sin kreativa kris genom att starta det larmiga bandet Tin Machine, som hade en mer maskulin framtoning än något han tidigare gjort: svarta kostymer med svarta slipsar, tunga gitarrer och – för första gången någonsin – en skäggig Bowie. Ansiktsbehåringen var dock, precis som musiken, för tunn för att imponera på någon. Men Bowie fick tillbaka sin musa och fortsatte under 90- talet att utforska nya stilar.

Mest spektakulärt var industrirockandet på ”Outside” (under turnén bar Bowie postapokalyptiskt slitna plagg, som om han brutit sig in i förbandet Nine Inch Nails loge) och drum’n’bass-rytmerna på ”Earthling” (vars omslag pryddes av Bowie i en Union Jack-mönstrad rock från Alexander McQueen). Lika förstummande avantgarde som på 70-talet var han dock inte.

”Tidigare hade hans musik och stil alltid förebådat större kulturella förändringar”, säger Paolo Hewitt. ”På 90-talet verkade han snarare tänka ’jaha, brittpop hände, då tar jag på mig Englandsflaggan’ eller ’jaha, kidsen gillar drum’n’bass, då testar jag det’. På 70-talet skulle han ha uppfunnit drum’n’bass.”

Artister som Bob Dylan och Beatles gjorde radikala stilbyten tidigt i karriären. Men Bowie introducerade den moderna superstjärnan som ständigt återuppfinner sig själv. Det går en röd tråd, eller snarare en röd blixt, från Bowie via Madonna till vår tids metamorfosiska popdivor som Lady Gaga och Nicki Minaj. Bowies häpnadsväckande förvandlingar tror Paolo Hewitt delvis är ett arv från modskulturen.

”Modsen var den första generationen unga män i England som inte klädde sig som sina fäder. Många av dem ville ständigt förändra sitt utseende och var oerhört intresserade av kläder. Det är ingen slump att glamrockens tre största stjärnor, Marc Bolan, Bryan Ferry och David Bowie, alla hade varit mods.”

2004 fick Bowie en hjärtattack under en konsert i Tyskland. Resten av turnén ställdes in och sedan dess har han bara gjort enstaka framträdanden. Han har inte fallit i glömska under den långa frånvaron – tvärtom. Framför allt har modevärlden fortsatt älska honom. Märken som Balmain, Bella Freud, Lanvin, Dries Van Noten och Dior Homme har låtit sig inspireras av hans klassiska stilar. I fjol fotograferades modeprimadonnan Daphne Guinness i Ziggy Stardust- och Thin White Duke-kläder för tyska Vogue. Kate Moss har också prytt Vogue-omslag i såväl Ziggy-outfit som med ”Aladdin Sane”-blixt målad i ansiktet. Bowies speciella mix av utomjordisk glamour och androgyn magi förlorar aldrig sin lyster. 2013 hyllas han med en gigantisk utställning på Albert & Victoria Museum i London där stora delar av hans garderob kommer att visas.

”Bowie är väldigt smart”, säger Hewitt. ”I stället för att officiellt gå i pension har han bara glidit ut ur rampljuset. Om man inte berättar vad man håller på med blir alla intresserade. Nu talar alla om honom. Men så vitt jag vet ägnar sig Bowie bara åt familjen nu. Han förtjänar lugn och ro. Han har gett oss så mycket. Jag tror inte att han kommer att göra comeback.”

Fyra dagar efter att Hewitt sagt det släpper David Bowie, utan förvarning, en ny låt och meddelar att han snart ger ut sitt 27:e album. Bowiehysteri bryter ut i alla medier. ”Where Are We Now”, som den nya låten heter, är en stillsam ballad som rent musikaliskt inte skiljer sig nämnvärt från hans tidigare. Den stora förändringen är att mannen som tidigare varit ointresserad av sitt förflutna sjunger om åren i Berlin. Och i videon överraskar Bowie med ett plagg som han aldrig tidigare burit offentligt: T-shirt med tryck. En chockerande simpel look efter ett halvt sekels vilda stilbyten. Kanske vill han se vanlig ut, eller rent av radera sig själv – vilket han gör handgripligen på omslaget till nya albumet ”The Next Day”, en exakt kopia av ”Heroes”-konvolutet fast med en vit fyrkant rakt över Bowies ansikte. Men även om den blå tröjan ser tråkig ut jämfört med forna tiders trikåer så sitter den onekligen bra på den 66-årige stilikonen.

”Han klär i den”, säger Paolo Hewitt. ”Han klär i allt.”

Intervjun är publicerad i STYLEBY #16

av FREDRIK STRAGE