#3 Chefredaktör Jonna Berghs stilsommar: ”Mitt värsta ‘Pretty Woman’-moment”

Under juli månad bjuder STYLEBYs chefredaktör Jonna Bergh på sina bästa krönikor genom åren. Läs och njut av en ny krönika varje dag – vart du än befinner dig i sommar!

Stilsommar_3

”Jag hade ett ’Pretty Woman’-moment i går”, säger min kompis och berättar hur hon besökte en butik där expediten av någon anledning bedömde henne som icke köpkraftig och sedan var direkt otrevlig. Varpå min vän köpte den jacka för 20 000 kronor som hon kommit dit för att handla. Expeditens ansikte hade förlängts med en halv- meter, och nu håller vi bara tummarna för att hon inte jobbar på provision.

Scenen i ”Pretty Woman” där Julia Roberts rollfigur Vivian, i knähöga lackboots (mina drömboots än i dag) blir avsnäst av snobbiga expediter på Rodeo Drive, för att sedan komma tillbaka och köpa i princip hela butiken är en klassiker som vi är många som drömt om att spela upp IRL.

Det finns många olika ”Pretty Woman”-moments. Många har på ett eller annat sätt att göra med kläder. En känsla jag tycker filmen beskriver på ett mästerligt sätt, är den när du hämmas av att vara klädd på ett sätt som inte känns du. Vivian är på polomatch och har bytt lackstövlarna mot en mer ladylike stass när hon får ett snuskigt förslag av en sliskig typ. På grund av att hon inte bär sina egna kläder klarar hon inte av att göra det hon normalt skulle ha gjort (bett honom fara åt helvete). Kläderna hämmar henne, hon har inte längre tillgång till sitt rätta jag. Har det hänt dig? Det har hänt mig. Mitt värsta ”Pretty Woman”-moment slog till i Rom.

Jag skulle träffa Victoria Silvstedt och bestämde mig för att gå all in Silvstedt-style. Jag bad min moderedaktör att sätta ihop en packning med va-va-voom-Victoria-klänningar, och så åkte jag i väg. Väl i Rom började jag undra varför jag inte bara åkt med handbagage, det var ju knappt något tyg i väskan? ”Aja, jag är ju här för att jobba”, övertalade jag mig själv och hoppade i en kort, tight sak översållad med fransar samt höga sandaletter till det. Därefter gick 193 blonda centimetrar (inklusive klack) med mycket bara ben, bar byst och bart alltihop på filmpremiär med en nästan lika lång – och ännu blondare – Victoria.

Det Victoria bär lika självklart som om det vore en pyjamas kändes på mig som om jag var instoppad i ett jättestort skavsår. Jag kände mig väldigt obekväm. Män tittade på mig som om de var jättehungriga och jag var en Big Mac. Och visst var det en smärre stirrfestival mot min rumpa?

Mitt vanliga självsäkra jag stod inte att finna, och jag försökte gömma mig i hörnen, men att gömma en 193 cm blondin i tight klänning – dessutom på en italiensk filmpremiär – visade sig vara helt lönlöst. Efter en stund kom (ännu) en herre fram. Jag vinkade avvisande, men han gav sig inte. Så småningom förstod jag att han verkligen försökte säga något viktigt … Skräckslagen la jag en hand på min bakdel. Och jodå, där under fransarna gapade det ett hål som visade vad som fanns under. Eller snarare: Vad som inte fanns under (jag sa ju att jag skulle gå all in Silvstedt-style!). I mina vanliga kläder – som i och för sig inte hade spruckit till att börja med – hade jag kunnat göra något annat än det jag gjorde just nu: Jag flydde med min väska strategiskt placerad bakom rumpan. Men mitt ”Pretty Woman”- moment var tyvärr inte över. När jag anlände till hotellet ser jag Charlotte Gainsbourg, själva definitionen av fransk coolness, givetvis perfekt klädd i svarta jeans, ljusblå skjorta och boots (själv kände jag mig som en showgirl från en bilmässa). Och naturligtvis bestämde hon sig för att stanna just mig för att fråga efter eld. I mina vanliga kläder hade jag haft eld, och dessutom hade jag försökt få med henne på ett glas vin. Nu hade jag ingenting, inte ens en personlighet. Bara en massa bar hud (inte minst sett från baksidan), fransar och klädångest.

På rummet bytte jag om till mina reskläder igen, lättnaden var enorm. Jag var jag igen, och ett annat ”Pretty Woman”-moment kickade genast in – lite som när Vivian tagit av sig den blonda peruken och visar sitt egna, röda hår.

Jag gick ner till trädgården för att vänta in Victoria. Charlotte Gainsbourg satt vid ett bord med med ett glas vin. När jag slog mig ner vid ett bord en bit bort höjde hon blicken och såg på mig som man ser på någon man aldrig sett tidigare.

Och det hon ju egentligen inte heller. Inte på riktigt.

TIPS! GÄSTA STOCKHOLMS NYA STORA MODE- OCH SKÖNHETSFESTIVAL – STYLEBY KOMMER ATT VARA DÄR!

NUVARANDE #3 Chefredaktör Jonna Berghs stilsommar: ”Mitt värsta ‘Pretty Woman’-moment”
NÄSTA STYLEBY highlights: Bakom kulisserna med Elin Kling & H&M!