#22 Chefredaktörens stilsommar: ”Mina många modetabbar”

Under juli månad bjuder STYLEBYs chefredaktör Jonna Bergh på sina bästa krönikor genom åren. Läs och njut av en ny krönika varje dag – vart du än befinner dig i sommar!

Stilsommar_22

Självrannsakans timma har kommit. När jag en sen natt i slutet av maj fann mig själv ligga raklång på asfalten utanför bandet Kents flotta fest på Drottninggatan i Stockholm passerade om inte livet revy – så i alla fall mer eller mindre dråpliga händelser jag utsatt mig själv för kopplat till mina modeval. Den här kvällen fastnade min ena lövtunna Manolo-klack i dörrmattan framför entrén, och detta tvärstopp i kombination med en ambitiös rörelseenergi framåt, som ofta är fallet när jag har siktet inställt på efterfest, resulterade i vad ett vittne kallade ett epic fall.

Att vara 180 cm blondin i tiocentimetersklackar (rättelse: en klack) och falla som en fura är ju en sak som tilldrar sig blickar i största allmänhet. Att dessutom tajma detta med att bära sin garderobs allra kortaste fodral är ju … typiskt? Visst var jag inställd på att friskt bjuda på hud denna kväll (nej, bar inte strumpbyxor), men när jag låg där utslagen på marken så var jag nog mer generös på just den punkten än vad jag tänkt mig.

Vilket osökt leder mig in på när jag slog följe med glamazonen Victoria Silvstedt på en filmfest i Rom – klädd i en vit tajt klänning Victoria-style. En italiensk herre försökte flertalet gånger fånga min blick, men jag viftade hela tiden bort hans ”inviter” genom att skaka på huvudet eller titta bort. Herrn gav sig inte – det var då en jäkel till att vara efterhängsen! – och till slut övergav han de diskreta försöken till kontakt. I stället tog han resolut tag i min arm och gjorde mig uppmärksam på att klänningen spruckit där bak, låt oss kalla det för en ”omvänd Lenny Kravitz”. Mitt över rumpan gapade ett stort hål, och eftersom jag körde Victoria-style all the way denna dag så var det bara att backa ut från festen och ta en taxi till hotellet ögonaböj.

Om detta klädfail resulterade i att jag gav ett sexigare intryck än jag tänkt mig, så gjorde jag ett skoval i ett annat sammanhang som hade direkt motsatt effekt. Jag satt i en direktsändning i tv och tänkte att jag skulle vara lite het – jag valde ett par genomskinliga plastboots där mina fötter alltså syntes inuti skon. ”Ett litet treat för alla fotfetischister där ute”, tänkte jag nöjt. Problemet var bara att fötterna blev minst sagt just heta inuti plasten. Tittarna kunde i realtid följa hur mina boots immade igen i takt med att ångorna från kombinationen fötter och plast inte hittade någon väg ut. Säkert på många sätt en anledning så god som någon att inte byta kanal.

Kläder kan ju också vara väldigt laddade. Det fick jag erfara på Roskildefestivalen 1992 när jag glatt tog på mig den snygga ­oran­gea tröja med ett lejon som jag köpt under skolresan till Amsterdam. Nog för att jag tyckte att jag var väldigt snygg i mina hotpants, Dr Martens och i min nya tröja (det var 90-tal trots allt!) – men fick jag inte lite väl många stirrande blickar? Och varför såg alla så ilskna ut? Varför skrek danska killar saker till mig hela dagen (förstod dock inte vad de skrek på grund av att jag inte är så bra på danska)? Varför försökte ett danskt Hells Angels-gäng blockera vägen för mig när jag oskyldigt var på väg till gröna scenen?

Det var först när jag beklagade mig för en kompis jag träffade i vimlet som hon skeptiskt tittade på mig och frågade om jag skämtade. ”Neeej?” svarade jag, varpå hon pekade mot den gigantiska bildskärm som en bit bort visade direktsändningen av ­fotbolls-EM:s semifinal från Nya Ullevi mellan Nederländerna och Danmark. ”Du är ju inte direkt smidig som går omkring på Roskildefestivalen med en Hollandtröja just i dag”, sa hon. Tydligen var min ”snygga tröja” något mycket mer än bara snygg. Jag skuttade snabbt till tältet och svidade om (Danmark vann semin på straffar och vann fyra dagar senare finalen mot Tyskland).

Aningslöshet i klädval har jag gjort mig skyldig till fler än denna gång. Att föda barn är en stor sak för alla blivande mammor, självklart även för mig. Jag födde min son med planerat kejsarsnitt, och naturligtvis ville jag ge denna livsförändrande händelse stor vikt genom att klä mig snyggt. Sommaren 2005 hade Yves Saint Laurent satsat på singoallatrenden – långa kjolar, volanger och espadriller med kilklack var hett. Mitt blivande barns pappa såg, med all rätt, lite fundersam ut när jag snörde på mig dessa tio­centimetersklackar och nervöst vaggade, på det där sättet bara höggravida personer kan, mot bilen. Det är ansträngande nog att gå i höga kilklackar med en fullt klar bebis i magen – men har du genomgått ett kejsarsnitt så har du tur om du ens kan gå upprätt i badtofflor. Detta faktum duckade jag totalt för. Dygnet som följde skulle förbättra mitt liv för alltid, men på grund av att min mage var uppskuren och ihopsydd fick jag fick lämna sjukhuset i inte fullt lika glorious style som jag anlänt – barfota och i rullstol – eftersom jag inte hade några skor jag kunde använda att ha på    fötterna. Men det gjorde mig ingenting alls. Jag hade ju världens gulligaste bebis i famnen.

Mejla in dina modetabbar till red@styleby.nu!

TIPS! GÄSTA STOCKHOLMS NYA STORA MODE- OCH SKÖNHETSFESTIVAL – STYLEBY KOMMER ATT VARA DÄR!

NUVARANDE #22 Chefredaktörens stilsommar: ”Mina många modetabbar”
NÄSTA 10 skönhetskap (som tar dig från dag till kväll)