#13 Chefredaktörens stilsommar: ”Mitt första lyxköp”

Under juli månad bjuder STYLEBYs chefredaktör Jonna Bergh på sina bästa krönikor genom åren. Läs och njut av en ny krönika varje dag – vart du än befinner dig i sommar!

Stilsommar_13

För mer än 20 år sedan jag började tjäna så mycket att jag med vissa uppoffringar – exempelvis kost bestående av kokt potatis med dillsås alternerat med Pasta Rouge (pasta med ketchup) i några näringsmässigt fattiga veckor – kunde köpa modeplagg. Detta var en game changer för mig. Fram till dess hade jag av budgetskäl växlat mellan tre par byxor mamma sytt. Dessa var kopierade av ett par randiga byxor jag köpt för alla mina resecheckar på Hyper Hyper i London. De i sin tur var kopior av de byxor Sonic Youths basist Kim Gordon bar i videon till min favoritlåt ”Dirty Boots”. Till de olika ”Dirty Boots”-byxorna rädade jag sedan samtliga Myrornas i Stockholm på jakt efter T-shirts med tryck. Ingen beskriver min budgetstil mer träffsäkert än journalisten Andres Lokko, som en gång beskrev
vårt första möte ungefär så här: ”Jonna hade garanterat på sig en alldeles för liten T-shirt med ett obe­gripligt tryck, förmodligen något i stil med ordet ’OSTHYVEL’.” Exakt så var det. Efter några år i Stockholm med för små T-shirts och hemmasydda byxor så började till slut, äntligen, kulorna rulla in.    De rullade inte jättesnabbt, men tillräckligt för att jag med tidigare nämnda uppoffringar en dag kunde gå till NK för att faktiskt köpa något, inte bara titta. Efter många timmars provande slog jag äntligen till på … ett par babyblå bomullsbyxor med tveksam silhuett och underlig längd från Dries Van Noten.

Än i dag förstår jag ingenting. Byxorna var verkligen inget vidare – och då är jag positiv. Men euforin visste just då inga gränser och min nöjdhet över mina första lyxbyxor fick mig att namedroppa dem i min artikel – något som retade en kolumnist på Svenska Dagbladet så till den milda grad att han skrev en krönika om dessa babyblå snackisar. 

Men att nöjt dela med sig av glädjen över sitt första köp är jag långt ifrån ensam om att vara skyldig till. I den svanhalsade Gun’s N’ Roses-basisten Duff McCagens bok ”It’s So Easy (och andra lögner)” beskriver han nöjt hur han med sitt första förskott i handen köper sin drömaccessoar: ett brett Budweiser-bälte utsmyckat med kapsyler. Och i boken jag läser just nu, ”There Goes Gravity”, beskrivs hur Patti Smith själv berättar om hur hon köper kashmirtröjor för sin första större lön. ”So I just said, ’Give me these two –    a green one and a black one – and don´t even bother to wrap them, just put them in a paper bag.’ I turned over all my money; I gave him a hundred dollars. I felt so good”, säger en glad, men nu åter pank, Patti och tillägger ”and then I had to walk home.

De senaste 20 åren har jag gjort otaliga garderobsrensningar, till exempel har alla mina (för) små T-shirts åkt tillbaka till Myrornas för länge sedan. Men i mitt förråd finns en liten låda som är prydligt märkt med ordet ”Nostalgi”. Den tittar jag i ibland, och innehållet gör mig alltid lika varm i själen. I den ligger plaggen som jag av känslomässiga skäl inte kan göra mig av med, trots att jag inte längre använder dem. Där ligger min studentklänning, afghanpälsen (!) jag köpte på skolresan till Amsterdam och ett par Acne-jeans med röda sömmar (ett par av de hundra första jeansen märket producerade). Och i lådan ligger också en kopia av Kim Gordons lågt skurna, randiga ”Dirty Boots”-byxa tête-à-tête med en babyblå bomullsbyxa med tveksam silhuett från Dries Van Noten.

Den senare är gräslig, men vad gör det? Den första kärleken släpper man aldrig helt och fullt greppet om, oavsett hur bra den var egentligen. Det gäller såväl människor som mode. <3

TIPS! STYLEBY bjuder in dig till en härlig tjejweekend till Palma de Mallorca – läs mer här!